I över 15 år som artist och genom sju studioalbum har Jason ”Timbuktu” Diakité festat. Oavsett om det varit dans på klubbens bord, på barrikaderna eller i en ”fem-i-tolv-vals på klippans kant” – som han rappar i närmast briljanta hitten Dödsdansen. Det har varit ett långt och hektiskt party. Då och då avbrutet av en stunds bakisångest med lobbyn hägrande om fem, men ändå med en ruskänsla av att allt löser sig och blir bra med lite socker på.

Men nu är festen slut. Breven till statsministrar är skickade och alla har gått hem. Du och Timbuktu sitter vid ett repigt köksbord och dricker vatten. En grå gryning gryr sakta utanför och Timbuktu – nu närmare 40 än 30 – vill berätta om hur allting verkligen gick till och hur det kändes i hjärtat. Han vill berätta om allt knark han har kört i sig för att dämpa ångest och sorg. Om styvfarsans död. Om alla tjejer. Om sin ilska över att bli sviken. Om att ingenting enkelt är värt något. Om livet, helt enkelt.

Visst blir det imponerande hetsigt ibland, som i nämnda Dödsdansen, eller i Resten av ditt liv där han tänder till över en ihågkommen oförrätt, ivrigt påhejad av Oscar Linnros. Men annars är tonen lägre och mer förtrolig. Orden är många och välvalda och musiken klingar mestadels mjukt och bekant. För självfallet kommer Svante Lodén och Damn!-kompisarna in och hjälper till, när inte gamle parhästen Chords slår sig ner i fina Malmö eller Collén rycker in för att illustrera stress i Ingen tid. Bara några i raden av tillbakablickande bilder som utgör Timbuktus o-nostalgiska Sagoland.

Det revolutionerande är, som du förstått, inte de välspelade, organiska beatsen som skapar fond åt ordströmmen.

Utan öppenheten med vilken Timbuktu blir nästan påträngande privat och till och med kanske lockar dig att fälla en tår i avslutande, Jan Johansson-folkjazziga Dansa.

Innan han reser sig, ger dig en kram och vandrar iväg för att ta itu med sitt liv medan pianot och cellon tonar ut.

Och du, du kommer nog inte ihåg hela samtalet, för några onödiga berättelser blev det då du nickade till. Men du kommer att återvända till det, på ett helt annat sätt än de där festerna.

Höjer du sedan blicken ser du att detta inte är en skiva som handlar om hur svensk hiphop mår. Timbuktu kör sedan länge i en egen liga. Den handlar i stället om hur huvudpersonen själv mår. Som all riktigt bra musik.