Att döma av denna konsert med kammarensemblen Gageego går det i alla fall en ganska tydlig skiljelinje mellan generationerna. På den ena sidan två yngre tonsättare, Lina Järnegård och Jesper Nordin, födda i slutet respektive början av 1970-talet. På den andra två äldre tonsättare, Folke Rabe och HK Gruber, vilkas verk tämligen tydligt representerar 1990-talets fäbless för det lekfulla och stilironiska.

Det finns en befriande torrhet i klangen i Lina Järnegårds i nyskrivna septett Vågorna: Identitet för sättningen preparerat piano, flöjt, basklarinett, horn, slagverk, violin och cello. Det börjar i det reducerade och knappt hörbara, men tystnaden vibrerar av spänningar. Efterhand bryts strukturerna upp och det stillastående ställs mot ögonblick av expressiv hårdhet. Musiken berättar om en dubbelhet, om behovet av något informellt, mitt i det materialtäta.

Jesper Nordins klarinettkvintett med titeln The Aisle har också den en övervägande stilla karaktär. Här är klangbilden något mer traditionell än i Järnegårds stycke, men det finns samtidigt en sorts energikonflikt inbyggd i stycket som får materialet att bryta sig ur den lyriska stämningen. Det avslutande partiet, med glissandon lagda i lager på varandra, påminner en smula om folkmusikens vallåtar. Men det är inte det igenkännbara som är poängen, utan musikens efterklanger.

Folke Rabes trumpetkonsert Sardinsarkofagen från 1994 och österrikaren HK Grubers kammarstycke Zeitfluren från 2001, arbetar båda med en återblickande estetik och båda verken känns tämligen daterade, just genom poängterandet av det stilhärmande. Det rör sig om en ironi helt utan revor, framförallt Grubers tvåsatsiga stycke där inledningen är en sorts kitsch-Mahler och den avslutande satsen använder sig av Kurt Weills kabaretestetik. Här har Gruber suddat ut de hotfulla skuggorna, man hör bara det söta.

Magnus Haglund