Detta är den norske ljudkonstnären och experimentmusikern Alexander Rishaugs tredje album sedan debuten med Panorama 2001. Den suggestivt försjunkna och melankoliska dronemusiken påminner en smula om William Basinskis utdragna stämningsstycken. Fältinspelningarna som Rishaug använder sig av bygger upp landskap som långsamt vrider sig och byter färgskala, från det akvarellartade och suddiga till det dagsljusskarpa, för att sedan bli kolsvart, nattligt. Det är just känsligheten för de små, knappt noterbara förändringarna som är poängen. Förmodligen är det så här som Debussys musik hade låtit om han dykt upp 100 år senare och haft modern inspelningstekniken till hjälp.