Hur förhåller man sig till ett gammalt favoritband? När jag blir yr i huvudet till Bob hunds 90-tals-produktion nu, är det nostalgi, eller inte? Det är musik som var ovanlig då och som fortfarande har en helt annan sprängkraft än vanlig svensk 90-tals-indie. Jag lyssnar på Popsicle och Wannadies, och det säger mig ingenting i dag. Bob hund var – och är – någonting helt annat. De har inte utmanat sina lyssnare som Bear Quartet – men använt bångstyrigheten som överlevnadsstrategi.

”Kommer vi att låta som ett indieband från 90-talet eller inte?” undrar Conny Nimmersjö i den långa Bob hund-artikeln i senaste numret av Sonic. Inte konstigt att tankegångar av det här slaget infann sig i samband med förra plattan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, återkomsten efter åren med Bergman rock, en period som bandet i samma artikel menar var nödvändiga för att de skulle kunna fortsätta att existera.

Förra plattan var en intressant comeback där gitarrerna fick en undanskymd plats och delvis kändes det nästan som en fortsättning på Thomas Öberg och Jonas Jonassons projekt Sci-Fi Skåne. Jag tycker att Det överexponerade gömstället – med Tore Johansson, som producent – är strået vassare. Låter de som ett indieband från 90-talet? Nä, inte särskilt mycket, däremot slår det mig att Bob hund – som bildades 1991 – är ett band med hjärtat i det tidiga 80-talet. Och, delvis, 70-talet.

Ganska mycket protopunk, postpunk och new wave över flera låtar, inget nytt, tänk på Pere Ubu-covern Ett fall och en lösning, eller att Thomas Öberg även har ett band tillsammans med Graham Lewis från Wire. Men det kommer upp till ytan på ett nytt sätt. Tvångstankar får mig att tänka på Ubangi. Och The Pop Group. En av skivans bästa låtar med ett härligt flås och något så oväntat som en barnkör (!). Även Popsång (mot min vilja) luktar 80-tal, något tjatig, men det kanske är medvetet, Thomas Öberg sjunger om tjatig musik i texten. Metapop …

Minst intressanta är låtarna där Bob hund låter som man förväntar sig att Bob hund skall låta. Lite av varje för ingen och Letar oväder är två exempel. Då är jag mycket mer förtjust i I hamnens öga, med sjösjuka slagverk, och en text där Öberg vill blåsa bort allt, i en tillvaro där sås och potatis står högt i kurs. Eller den rastlösa Stumfilm, som ändrar skepnad flera gånger, där de samtidigt gör någonting nytt och återanvänder beprövade knep.

Och, till sist, titelspåret. Ett långt ordflöde, där både musik och text har ett stort allvar. Kanske handlar den om välfärdssamhället. Kanske inte. Jag återvänder, gång på gång, till stämningen, känslan, vad är det för ett sorts gömställe, egentligen?