Vill man vara lite elak skulle man kunna kalla det här för ”ännu en Looptroop-platta”. Lite politik. En låt om graffiti. En där Promoe vill ha en tjej. En massa grymma Embee-produktioner och lite snygga refränger.

Formulär 1A från Sveriges främsta hiphopexport, alltså

Och på sätt och vis är det det också. Vi har vant oss vid en viss kvalitet och de har haft närmare två decennier på sig för att förfina sitt uttryck till perfektion. Det här är resultatet.

På förra skivan Good things sökte ett decimerat Looptroop efter nya uttryck, och det var på sätt och vis kanske intressantare för stunden. Men på Professional dreamers möter vi en återförenad trupp, som tacksam över sin gemensamma historia hyllar den med en skiva som både är den mest personliga och dessutom den mest sammanhållna sedan höjdpunkten The Struggle continues. På sätt och vis ett bokslut över karriären hittills och samtidigt ett bevis på att tillbakablickande inte behöver betyda stagnation.

Vad vi har här är nämligen en hiphopgrupp som går in i medelåldern tillsammans – hittills inte så vanligt i genren – och som har vett att uppskatta det de har i låtar som titelspåret och superfina Magic, med Chords. Som fortfarande kan vara politiska i On repeat och som lika enkelt kan sjunga om kärlek i snyggt elektrovibbande Sweep me away.

Men också en grupp som är modiga nog att spela in sorgliga Joseph, med Lisa Ekdahl, som förtjänstfullt avrundar en – ja – typisk Looptroop-platta. Sagt med största vördnad.

Det här är, trots ett par lite onödiga låtar som Do, skivan som för den svenska hiphopen ur ungdomen, med hedern i behåll. Och det är bara Västerås finest som är både svängiga och personliga nog för att komma undan med det.