Brolle - 7 days and 7 nights

Det är ett smart drag att låta Brolle vara först ut i veckans deltävling. Han fläskar på för fullt med kött och potatis-rock som kommer att fylla sin funktion som showöppnare. Det är rätt skönt när kören kickar in precis när låten kastar sig handlöst in i refrängen. Ett gammalt schlagerknep, men det funkar. Brolle försöker sätta sin prägel med försiktigt twangig gitarr och handklapp. Låten vill vara Bruce Springsteen i pausen till Super Bowl-finalen - det vill säga extra allt med stort piano och Max Weinberg-smattrande trummor - men hamnar förstås betydligt närmare Martin Stenmarck på Liseberg.

Loreen - My heart is refusing me

En något förbryllande titel på en klubbdänga av den där typen som det går tretton på dussinet i reklamradion. Någonstans finns det en hyfsad danslåt, men låten är bra på att gömma sina bästa sidor. Som till exempel det där försiktiga housepianot som smyger förbi men som snart dränks i mindre lyckade stråkar och ett beat som inte heller vågar ta ordentligt med plats. Fegt producerat, svag låt med tam sång från Loreen.

Babsan - Ge mig en spanjor

"Var finns han som är stilig och belevad, och passionerad, ge mig en spanjor, ja må jag leva, ge mig en spanjor". Ska man vara snäll är Babsans buskislåt ett hån mot alla tre miljoner tv-tttare som förväntas ägna den här låten tre minuter av sina liv. Det blir sammanlagt nio miljoner minuter som vi aldrig får tillbaka. Kan man få någon slags ekonomisk kompensation? Ska man vara lite mer brutal är Babsans låt byggd på unkna fördomar skruvat till något som befinner sig väldigt nära gränsen till rasistiskt dravel.

Elisabeth Andreassen - Vaken i en dröm

Det är stor och ofrivillig komik när Elisabeth Andreassen sjunger om sitt livs resa och ett svagt galopperande ska illustrera hennes rörelse och när stråkarna glider in samtidigt som hon sjunger om vinden i sitt hår. Givetvis avslutas låten med ett pampigt ackord. Där Babsan bara är buskis är Andreassens bidrag ironisk schlagerhumor av yppersta märke. Om Fredrik Lindström och Henrik Schyffert skulle göra en krogshow om Melodifestivalen skulle "den stora balladen" låta exakt såhär. Det var förstås inte riktigt meningen.

Sanna Nielsen - I'm in love

Någon ur schlagerfamiljen kommer sannolikt att klättra upp i en ljusrigg och rita ett kors i Scandinaviums tak. Sanna Nielsen tävlar INTE med en ballad. Istället satsar hon på en kraftfull popschlager som har rötterna i 70-talsdisco men som förstås är uppdaterad till 2011 som det låter i Thomas G:sons låtskrivarverkstad. Låten är funktionell utan att vara fantastisk och ger gott om utrymme för Sannas starka magstöd och vältrimmade stämband. Andra artister hade kanske haft ett tufft jobb, men med tanke på att Sanna är folkkär kan hon från och med lördag natt börja fokusera på finalen.

The Moniker - Oh my god

Vad är det egentligen med Christer Björkman och hans fascination för killar som sjunger i falsett. Är det inte dags att fatta att Mika-hajpen har kommit och gått för länge sedan. Låten är direkt outhärdlig. Bakom namnet döljer sig Daniel Karlsson som till schlagersajten Poplight förklarade att han "har en massa tankar (kring det visuella) men det kommer att bli smått galet. Jag gillar ju Monty Python om man säger så..." Jag tar det som en varning.

Anniela - Elektrisk

Enligt Melodifestivalens pr-prosa är Anniela stor i Taiwan. Där ser man. Det är ändå lite svårt att ta presentationen på fullt allvar eftersom man i samma andetag påstår att Anniela gör elektro. Det är inte sant. Bidraget låter snarare som något som Nanne Grönwall skulle ha ratat i första sållningen till en kommande platta. Texten är fånig, musiken är flåsig och att Anniela är med i Scandinavium förstärker känslan av talangtävling.

Christian Walz - Like suicide

Christian Walz kvalar in i kategorin hyfsat namnkunniga artister med stendöd skivförsäljning som försöker hitta en ny väg i schlagern. Lex Eskobar alltså. Som alltid i de fallen är det med en smak av sorg i munnen som man lyssnar på låten. Like suicide är ett lika snyggt som långtråkigt bidrag och det är väl egentligen det som varit perfektionisten Walzs problem även tidigare. För mycket fokus på förpackningen, på bekostnad av hjärta. En sövande avslutning på deltävling nummer två - den kommer inte att gå till schlagerhistorien.