Man gör det lite för enkelt för sig om man avfärdar White lies som copycats. Skyller man dem för att vara en medioker variant på Joy Division glömmer man bort att väldigt många av dem som tittar på Idol tror att Twist and shout är Minnahs egen låt. Eller att de helt enkelt inte bryr sig. Vi kan kalla det historielöst, men glöm inte bort att många hörde Knocking on heaven’ s door för första gången när Axl Rose sjöng den. Eller att Hound dog inte var Elvis låt.

Det går inte att bortse från att imiterandet, härmandet, upprepandet och kopierandet är en grundbult inom all populärmusik. Utvecklingen finns inte bara i stilbrotten och de dramatiska reaktionerna på det som varit. Utan också i att samma kaka bakas om och om igen. Den smakar lite annorlunda varje gång.

Därmed inte sagt att White lies andra album bjuder på några direkta smaksensationer.

Hemma i England har bandet fått en del gliringar för att de liksom med debuten väljer att släppa skivan i januari, när konkurrensen är minimal. Så knep också debuten en förstaplats på albumlistan. Det är tveksamt om man lyckas upprepa den framgången. Uppföljaren saknar givna hits och är överlag inte lika direkt i tilltalet. De låtar som drar åt det hållet är dessutom utan undantag lite för överlastade, i brist på flinka syntslingor har man lastat på med gitarrer och Harry McVeigh låter ansträngd när han sjunger. Vilket i sin tur gör att de tunna texterna får mer ljus på sig än vad de egentligen tål. Möjligen kommer The Sounds undan med dylikt, men här håller det inte.

Plattans styrka är i stället koncentrerad till den andra halvan. Där göms ju inte sällan de låtar som inte är singelmaterial, och det är också i de lugnare låtarna, där bandet tar sig tid till mer än rastlös speed-dating med en flyktig fanskara som de når sin potential. Mäktiga, vackra och mörkt romantiska Turn the bells är min favorit. Det låter mycket Depeche om den, men White lies närmar sig samtidigt Hurts svartvita balladestetik. Så döm dem inte för hårt.