I tretton album har finska Stratovarius nu letat efter den perfekta blandningen av progressive element och power metal. Sitt eget musikaliska Elysium – paradis – om man så vill. Med gitarristen Timo Tolkkis avhopp inför förra plattan verkar de ha tappat riktning och irrar fortfarande omkring mellan bombastiska arrangemang, dåligt engelskt uttal och dussin-power metal. Hittar nästan rätt i Infernal maze och gör sitt bästa i långa titellåten. Någon, snälla, ge dem en kompass! Eller en röd tråd att följa.