Sent i höstas släppte Anna Calvi sin debutsingel Jezebel, en låt som bland andra Edith Piaf hade på sin repertoar. Lite märkligt, kan jag tycka, när hon själv skriver och framför låtar och gör det riktigt bra. Suggestiva I’ll be your man hade varit ett solklart val om jag var skivdirektör, men låt gå. Hennes version är ändå unik med influenser av goth och cumbia.

Anna Calvi säger sig vara inspirerad av sångerskor som Maria Callas och Nina Simone men producenten Rob Ellis, som arbetat med PJ Harvey, har hittat en ton som är betydligt närmare i tid. Hennes olycksbådande röst uttrycker både styrka och sorg, en röst som hade en given plats som uppvärmning på Grindermans turné i höstas.

Men jag undrar om inte Anna Calvis gitarrspel är snäppet mer fascinerande. På albumets instrumentala introduktion visar hon prov på en teknisk skicklighet som inte stoltserar för teknikens skulle utan också målar upp albumets färgrika scenografi där farorna gäckar i utkanterna. Hon leker fram tonerna utan att ge avkall på den historia hon berättar med melodin. På det sättet känns Calvi besläktad med M Ward och hans sätt att varva blues, country och pop med stänk av vitt skilda musikaliska infall.

Å andra sidan finns just melodierna och chanson-traditionen väldigt starkt i musiken och medverkar till att man som lyssnare får en känsla av drama lika mycket som musik där hon har rollen som både förförare och förgörare.

Förutom gitarren har Anna Calvi ett relativt enkelt komp med Daniel Maiden-Wood, trummor, och Mally Harpaz, gitarr/slagverk/tramporgel, och ändå utvecklar flera av låtarna pompösa proportioner i ren och skär pop.

Det här är en förbluffande säker debut och det är svårt att ta in hur Anna Calvi har hittat sin form så direkt, och den hand hon sträcker ut för att bjuda upp till en skruvad flamenco, är svår att motstå.