Oskar Linnros | Trädgår'n

När Oskar Linnros kastat kavajen, dragit ordentligt i sitt svettiga linne, sjunger färdigt en vers och en refräng på Robyns Dancing on my own och räknar in ”Från och med du” så är det som om stubinen äntligen når krutet i kinapuffen.

Allt bara smäller och allsången motsvaras i år bara av den när stadens stora son räddade rockfestivalen i Slottsskogen i somras.

Herre jesus min skapare vilket tryck.

Vi har haft en ivrig diskussion om den där låten, jag och mina vänner. En av oss menar att han trodde det var Rally som skojat till det med en gammal Frälsis-dänga när han hörde den på radio första gången. Själv gick jag fullständigt upp i limningarna av tre minuter och tretton sekunder pop-perfektion.

Man kan väl lugnt säga att ”min sida” vann, unge herr Linnros har gått igenom årets mest uppmärksammade popstjärnefödsel och när han nu är ute på sin första riktiga turné är det som om sensommarens ljumma vindar och den där lätta rosé-fyllan lägger läppar mot läppar och blåser liv i ett stelfruset Trädgår´n. Välkommet, minst sagt.

Med sådär skönt nedklädd dyrslacker-i-kostym-och-New-York-mössa-och-avklippta-fingervantar-stil tar sig Oskar tillsammans med ett taggat band med dubbla trummisar och strålande humör sig an kvällen som vore den det sista danspartyt på jorden.

Allt är över på trekvart, ett smart drag om man bara har en platta innanför västen, och under denna stund får vi såväl en soulballad i form av Linnros-snidade Veronica Maggio-dängan 17 år som bombastisk på-mållinjen-pop i Genom eld och inte under och allt är framfört med både finess och fränhet.

Det är lite svårt att höra Oskars sång ibland, något som sannolikt kommer an på både bristande ljudmixar- och sångteknik, men det spelar egentligen mindre roll. Han har ju god hjälp av publiken. Och om han lyckas hålla liv i sin dunderhit i ett par månader till så kommer det att bli sommaren han minns. Allt talar faktiskt för att det blir så.