Bo Kaspers Orkester | Lisebergshallen

Det kändes inte helt bekvämt

att elever från Mölndals kulturskola skulle medverka på scen, måste medges. Skulle det gå att såga deras insats om det inte var bra och kanske förstöra musikglädje för all framtid? Inte oproblematiskt. Nu behövdes det inte alls sågas – tvärtom gav blåsarna friktion i bandet och sköt in ny energi i låtarna – och man kan ana poängen.

Efter så många år har BKO finslipat sin form till att bli len som slipat trä. Vare sig de ger järnet på gitarrerna (Robert Östlund visade grym talang) eller smyger fram på soulstigar verkar de vara orubbligt tajta i samspelet och äga en unik lyhördhet för varandra. Mats Schuberts arbete vid orgel, klaviatur och elektroniken skapar både motstånd och balans i BKO musik. Att ta in ett element som kanske skapar osäkerhet får inte musiken att vackla utan ökar istället skärpan. För det var precis vad blåsareleverna gjorde: det var inte perfekt, men desto mer hjärta i spelet. En friktion BKO kanske behöver för att tända till.

Konserten bjuder på en salig blandning av senaste albumet New Orleans varma americana, blues och jazz och ett axplock av karriärens hits, som känns extra mycket 1990-tal när de framfördes i skenet av blått och grönt ljus.

Jag hör till dem som gärna sett att de grottade ner sig mer i musiken från den amerikanska södern och bjudit på färre rocklåtar. Det är konstigt att det får ihop det egentligen, men svaret stavas Bo Sundström. Han knyter allt samman med sättet att tolka låtarna. Han är som en nutida Alf Henrikson med dennes dagsverser i traditionella diktformer, fast i en musikskepnad. Det är vardagsbetraktelser som rymmer både humor och tristess. Och när han tolkar andras låtar är det ändå som att han just gått igenom samma sak.

Sist jag recenserade BKO visslade en ur Nefertiti-publiken ett solo till en av låtarna och den intimiteten är ju svår att återskapa i Lisebergshallen, men det löser Bo Sundström galant på det chosefria sätt han har att föra in publiken i sin sfär. Han är heller inte rädd att säga sin mening om exempelvis Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och ytterligare sätta fokus på texterna i musiken.

Bo Sundström är dessutom en rackare på att dansa och väcker förtjusta rop bland de norska kvinnorna på raden bakom. Det tråkiga är bara att några få trotsar stolarna och gör honom sällskap. Det känns bakvänt att inte ett av landets mest dansanta band har ett fritt golv.