Sophie Zelmani har på sina håll betecknats som den svenska singer/song-writerns Greta Garbo. Skygg, blyg, tillbakadragen. Därtill en scenskräck som hon säger sig föra en ständig kamp mot – under senare år med viss framgång.

Det senare kan säkert stämma, det var en till synes avslappnad Zelmani som med sin eminenta trio intog scenen. Någon mellansnackens mästare lär hon aldrig bli, men i det sagda från scen fanns tillräckligt med värme, charm och inte minst humor: ”Om ni har något på hjärtat, något som ni vill säga så är det bara att räcka upp en hand ...”

Nu var det knappast för pratets skull som den lilla publiken kom – det var musiken, sångerna som skulle tala och det gjorde de med all sin tydlighet.

Sophie Zelamani har under sina år samlat på sig en förträfflig låtskatt och även om hon framför sina alster på ett alldeles utmärkt visksjungande sätt så är det just som låtskrivare hon är som störst, något som inte minst märktes i den bredd hon bjöd på.

En repertoar där en låt som If I could på senaste albumet I’m the rain blandades med äldre låtar som Dreamer och Always you.

Den senare presenterade Sophie Zelmani, för aftonen i långkjol och hatt, så här:

– Nu ska ni får höra den sämsta låt jag har skrivit, samtidigt en låt jag har mycket att tacka för ...

Att uppleva Sophie Zelmani live är som att krypa in i en liten bubbla där allt som sker är så nära och påtagligt.

Det är skört och hårt på samma gång, det finns rymd att tas upp i och det finns skrymslen att krypa in och gömma sig i.

Framför allt är det vackert och sårbart i en blandning som är lätt att ta till sig.

En önskan är att det musikaliska utbudet haft större blandning och variation i tempo och låtval, nu blev låtvalen lite väl monotona.

Med lite mer dynamik hade spänningen ökat inte minst hade de duktiga musikerna fått mer utrymme och större möjlighet att visa sin individuella skicklighet.

Som exempelvis kapellmästaren Lars Halapi, en fantastisk gitarrist med brett kunnande.

Invändningarna är dock bagateller.

Kvällen var fin och vacker.