John Hiatt | Trädgår’n

Ärligt talat, hur många gånger har du varit på en rockkonsert där du redan i femte låten får ett tre minuter långt bassolo och tycker det är gött? Fem? Ånej. Tre? Kanske. Ingen? Sannolikt.

Men kors i taket och släng morsan av tåget, under John Hiatts femte låt på Trädgår’n får basisten Patrick O’Hearn utrymme för att sola och det känns sådär befriande gött som oväntade saker ofta gör. Anledningen till detta är såklart att det band John Hiatt åker med, trion The Combo som utöver O’Hearn består av Doug Lancio på gitarr och Kenneth Blevins på trummor, är helt superbt. De dyker med lika stor självklarhet ner i alligatorstinna träsk som djupt i bourbon-glaset. Tankar tvåtakts traktorolja till frukost och går aldrig på stan utan ett munspel nedstucket i bakfickan på 501-orna. De lirar fenomenalt bra men aldrig en ton för mycket och sätter hela tiden en lekfull och alldeles uppenbart oerhört nöjd Hiatt i förarstolen. Och huvudpersonen tar tillfället i akt och bjuder på två timmar skönt svängig och inbjudande grisgrillar-rock där bluesen är närvarande för jämnan men inte alltför ofta får ta över.

Invändningar? Ja, två timmar Hiatt är en halvtimme för mycket och också ett bevis på varför han inte kommit riktigt lika långt som flera av sina jämnåriga jänkar-kollegor: de riktigt starka låtarna, som Have a little faith, Cry love och Thing called love, är tyvärr alltför få.