Bo Kaspers orkester | New Orleans

När Felix Herngrens och Mia Skäringers karaktärer i Solsidan ska ha parmiddag hetsköper Herngren Bo Kaspers-plattor trots att han egentligen inte gillar musiken. ”Det är det man lyssnar på när det är parmiddag i Saltis!!!”, halvskriker Felix samtidigt som den sociala stressen pressar fram ur pannan. Bo Kaspers har tilldelats rollen som bandet som gör bakgrundsmusik till våra ljusa, perfekt inredda hus. Musiken blir ett skämt på samma sätt som den där hånade, helt galna inredningsartikeln i DN Bostad.

Det är inte riktigt rättvist. Bo Kaspers har visserligen en lätt lakonisk och lättlyssnad sida, något som också har tilltagit med åren. Det där odiskutabla, växande drivet som fanns i låtar som Vi kommer aldrig att dö saknas.

Men därmed är man inte menlösa. Orkestern har blivit äldre, har slutat bry sig om att passa in bland de coolaste katterna på Fasching och gör sin musik med vana och lite valkiga händer. Den knarriga Stället som jag kommer från är ett typexempel på hur Bo Kaspers åldras med värdighet. Eller den krasst konstaterande Tiden läker ingenting. Bo Kaspers försöker låta som ett medelålders Kent men eftersom Kent redan tagit den rollen själva låter man snarare som en Chris Rea på lunkande promenad längs Götgatan. Ja, det är lätt att retas med en sådan låt, men Bo Kaspers står i ljuset och vågar vara fullvuxna med stil. Och det är något av en bedrift.

Att sedan plattan har tagit namn från staden där den är inspelad ska man inte lägga för mycket vikt vid. Här finns visserligen lite blues, lite bossa, lite brassblås – men knappast några dragspelstokiga, cajundoftande voodoo-utbrott.

LYSSNA OCKSÅ PÅ:

Bo Kaspers orkester: Söndag i sängen

Blandade artister: New Orleans