Göteborgs symfoniker och symfoniska kör | Konserthuset

Det finns stunder när Mozarts musik kommer som en räddning. Ja, som en möjlighet att andas lättare och friare. Allt beror förstås på hur den framförs.

Men denna kväll, när den amerikanske dirigenten Nicholas McGegan leder Göteborgssymfonikerna i tre Mozartverk – Sorgemusik för frimurare, Symfoni nr 25 och Requiem – är det som om en större rymd verkligen öppnade sig i och över klangerna.

Kan sorgen och melankolin vara på det viset, full av luft och frihet? Det finns en fascinerande kraftfullhet i McGegans Mozartläsningar, en romantisk hängivenhet, lika välgörande som överraskande med tanke på McGegans bakgrund som tidstrogen interpret. Det är breda penseldrag och lysande färgfält, en Mozart som lyfter från marken, men ändå behåller sin materialitet. 

I g-mollsymfonin från 1773 märks påverkan från Haydns Sturm-und-Drang-period och tolkningen lyfter fram de starka kontrasteffekterna. Det är briljant spelat och den böljande, musikantiska nerven får de snabba yttersatserna att vibrera, samtidigt som det finns en skärpa i klangbilden, markerad av den gripande duetten mellan oboe och fagott i menuetten.

En och annan blir kanske förvånad över den fysiska påtagligheten, själva kroppskänslan i requiets körinsatser. Här får Göteborgs symfoniska kör verkligen chansen att sjunga ut, och även om en del av nyansskiftningarna går förlorade i det våldsamma utspelet är det härligt att vara med om denna hänförelse.

Det som markeras är musikens anda av befrielse, längtan ut ur kroppens och samhällets fängelse.

De fyra sångsolisterna är alla utmärkta, men sopranen Agneta Eichenholz har en särskild förmåga att få fram det klangligt precisa.