Håkan Hellström | 2 steg från paradise

Personliga bokslut är nödvändiga och kan se ut på tusen olika sätt. Jag vet inte om Håkan Hellström är inne i en livskris. En känsla av: jaha, that’s it … det var la kul, blir det nåt mer tro? Det vore fullt förståeligt. Har man två små barn, dubbla bostadsrätter och närmare till 50-strecket än systembolagsåldern vill man nog pausa livet ett tag. Fundera kring sina vägval, sammanfatta läget. Och gå vidare. Nåt som Håkan Hellström utvecklat till en konstform ända sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg, som släpptes på dagen för tio år sedan.

Nya plattan är inte lika furiös som debuten, inte fullt så stinn på adrenalin, men ett fantastiskt album likafullt. En samling sånger som inte går att lägga ifrån sig, än mindre sluta lyssna på. Länge höll jag Ett kolikbarns bekännelser som Håkans bästa platta. Det gör jag inte längre. Kolikbarnet är ett lysande album, men 2 steg från paradise är nog det största popalbum som spelats in i Sverige under 2000-talet. Just nu kan jag i alla fall inte komma på nåt bättre. Det är målande, magnifikt och medryckande. Det är en långsam explosion!

Precis som på förra albumet har Håkan Hellström arbetat med Jocke Åhlund som producent och med Björn Olsson som låtskrivare. Vet inte exakt hur deras samarbete ser ut men en sak är säker: det fungerar.

Björn Olsson finner melodislingor där ingen annan letar, Håkan sätter låtarna i ett sammanhang och Jocke Åhlund klär dem i David Crosbys pälsmössa (plattans ljudmässiga inspiration) vilket betyder trumpeter och tvärflöjtsfunk, stråkar, retrobeats, Isaac Hayes-gung och lekfull Manchesterpop.

Dom där jag kommer från, fantastisk titel för övrigt, är en monumental Känn ingen sorg … för 2010-talet, tänk tv-sportens gamla signatur och ledmotivet till Baretta körda genom ett spräckt Håkanfilter med snapsots från Valvet och Cvon, Ångpannegatan och Första Lång. Det är utan tvekan albumets största stund men här finns inte en låt som jag skulle plocka bort, inte en ton att byta ut.

Efter fem raka genomlyssningar tvingar jag mig själv att leta efter brister i albumet, nåt som klingar illa eller stör upplevelsen. Från de inledande 60-talstrumpeterna till den filmiska avslutningen med sina Wall-E-vibbar har jag sökt efter nåt som skaver, en textstrof som haltar, en låt som inte håller måttet. Jag finner inget sånt. Inte nåt.

Vad jag funnit är ett album att förlora sig i, att famna från början till slut, och fem gyllene ögonblick att älska.

1. När Burt Bacharach-trumpeterna på Det här är min tid plötsligt övergår till en beatsbaserad blaxploitationmix av Gil Scott-Heron och The Avalanches.

2. Matti Ollikainens pianointro i Vid protesfabrikens stängsel.

3. När Jocke Åhlund i Saknade te havs använder sin tolvsträngade gitarr för att visa precis hur ett Byrdsarv ska förvaltas.

4. Varje gång tvärflöjten kommer in.

5. När Håkan får feeling och rimmar loss i 2 steg från paradise. ”Och alla har kriiiser, korsar avenyn på rullskridsker …”

Gotta love those rhymes. Det finns inget annat. Bara kärlek.