Sonic Syndicate | We rule the night

Det kan vara svårt med förändring. Speciellt om den är påtvingad. Men Falkenbergsgänget Sonic Syndicate har hanterat situationen med avhoppad sångare med gott humör. Passat på att vrida sin hårda popmetall åt ett ännu mer kommersiellt håll – och lyckats över förväntan.

Egentligen har de inte tagit något konstigt steg. Förebilder som In Flames har gjort likadant under sin karriär. Och självklart kommer också Sonic Syndicate få utstå spott och spe för sin välpolerade flört med den internationella marknaden, där nye sångaren Nathan J Biggs har tillfört ett inte obetydligt inslag av skönsång i stället för skrik. Faktiskt skönt, eftersom Sonic Syndicate höll på att bli väl formulaiska. Men för att uppskatta förändringen till fullo måste man inte bara svälja ösig radiometal som Burn this city och Revolution, baby – man måste också köpa sjukt sliskiga ballader som My own life.

Tyckte man att Sonic Syndicate var för mesiga tidigare har man inget att hämta nu, helt enkelt. Men uppskattar man rockig metal med sparsamma hardcoreskrik från Roger Sjunnesson, under ett tjockt lager klistrig, glänsande glasyr signerad demon-producent Toby Wright har man en högtidsstund framför radion att se fram mot.

Och vem vet, band som In Flames, Metallica och Paradise Lost – som haft en mjukare, mer kommersiell del av sin karriär – har alla gått tillbaka till ett hårdare sound. Det kanske Sonic Syndicate också gör. När de har lagt världen under sig med Rule the night.