Kim Wilde | Come out and play

Att Fibes, oh Fibes blev så glada över att få in Kim Wilde i sin studio för låten Run to you handlade med all sannolikt mer om vad hon hade betytt i deras pojkrum än vad hon faktiskt åstadkommer musikaliskt i dag. Kim Wilde var verkligen stor under åren då Okej var landets enda musiktidning och Trackslistan och de kassettband man lyckades få med sig från sändningen fungerade som kompass för hela veckan.

När hon i dag gör comeback med första fullängdaren på sex år uppstår den märkliga känslan av att hon låter som en kopia på sina egna efterföljare. I stället för att markera en ikonposition inom catchy poprock speedad med syntslingor låter det som om härmar alla från The Sounds till Miley Cyrus. Och så ska det naturligtvis inte vara. Jag hade hoppats att Kim Wilde skulle kunna uppdatera sin musik med större kraft och originalitet. Lite som generationskamraterna i A-ha och Indochine har lyckats med tidigare. Eller att hon i alla fall visade samma odiskutabla skärpa och coolhet som Joan Jett gjorde på Ullevi i somras. För det finns tvelöst en marknad för den här typen av musik just nu.

En del handlar förstås om att låtmaterialet inte håller måttet. Sedan skulle kanske Kim Wilde behöva en producent som litade mer på hennes potential och som vågade ta materialet till sin spets. Bara en sådan sak som att lita på Kim Wildes karakteristiska sångröst, som dessutom har fått en ny dimension, i stället för att trycka ner den med tråkiga effekter.