Ett band som inte kommit med något nytt på 30 år.

En 66-årig man som sjunger om att slå pensionärer på käften.

Nationalteaterns rockorkester skulle kunna vara hur patetisk som helst.

Att de inte faller i fällan beror ungefär på följande:

För det första är det här ett tajt, rutinerat och spelskickligt litet rockband som inte bjuder på några glipor.

Trummisen Håkan Nyberg och basisten Nikke Ström är en rytmsektion stabil som urberget. Håkan Svenssons gitarrspel ger bandet det kitt som håller samman helheten och Mattias Hellberg har växt in rejält i rollen som teatralisk sångare och frontman. Ulf Dageby ... tja, han är Ulf Dageby och levererar med stilsäker kraft.

För det andra finns ett knippe begåvade låtar som fortfarande håller, musikaliskt som textmässigt. Anmärkningsvärt egentligen. Dels för att låtarna från början ingått i teaterförställningar, dels för att det runnit rejält med vatten i kanalen sedan de skrevs, något som kanske säger mer om samtiden än om bandet.

För det tredje har rockorkestern sin publik.

Kalla det nostalgi eller vad du vill, men det är rätt befriande att se den respons som bandet får från första ackordet. Det knyts nävar, det dansas, det hoppas upp och ner och det sjungs med i texterna med kraft och intensitet.

Publiken kan sina låtar, de är en del av dess uppväxt och identitet. Igenkänningsgraden är så hög att publiken och bandet blir ett, det är något man har ihop, något som ingen utifrån kan ta ifrån dem. Vackert så — och trivsam värme och gemenskap att vara med om.

Att materialet sedan inte håller hela vägen är en helt annan sak.

Många av låtarna är för långa och för saggiga vilket på scen stundtals gör att vissa av dem blir plågsamt utdragna.

Strunt samma. Även om livet inte alltid är en fest så var det för band och publik en klart festlig rockstund i Trädgårdsföreningen sent på lördagskvällen.