Chemical Brothers
Dans
Chemical Brothers
Flamingo
Bäst: Att det är så massivt.
Sämst: Att det är så massivt.
Relaterat
Artikelbilder
Bild: Ciprian Gorga
Artikelserie
- Recensioner Way out West
- La Roux 2010-08-15
- Lykke Li 2010-08-14
- Håkan Hellström 2010-08-14
- Anna von Hausswolff 2010-08-14
- Anna Ternheim 2010-08-14
- Shout out louds 2010-08-14
- Mumford & sons 2010-08-14
- Surfer Blood 2010-08-14
- M.I.A 2010-08-14
- LCD Soundsystem 2010-08-13
- The National 2010-08-13
- Jónsi 2010-08-13
- Iggy & The Stooges 2010-08-13
- Miike Snow 2010-08-13
- The Soundtrack of Our Lives med Symfonikerna 2010-08-13
- Wu-Tang Clan 2010-08-13
- Beach House 2010-08-13
- Paul Weller 2010-08-13
- Panda Bear 2010-08-13
- Jens Lekman 2010-08-13
- Villagers 2010-08-13
- The tallest man on earth 2010-08-13
- Steget 2010-08-13
Samma stegrande intensitet
En gång i tiden vann Chemical Brothers, egentligen som första dansakt, rockkritikernas kärlek. Dessa män var inte vana att dansa annat än till gamla Northern soul-singlar men de hittade en ingång i Tom och Eds sätt att bygga sina låtar och i deras koppling till dåtidens britpop-scen. Nu är det länge sedan Chemical Brothers lämnade klubbarna, de har varit en arenaakt i många år. Men musiken byggs med samma tyngd och framförallt med samma stegrande intensitet som i början. Det visuella tar stor plats i form av videokonst, men för mig är den överflödig. Jag gillar Chemical Brothers bäst med slutna ögon, då fortplantas beatsen i hjärtat, benstommen, fötterna, armarna. Utan några omvägar via hjärnan.
