Recension: Håkan Hellström

Den 16 oktober 2000. Ett datum med en alldeles särskild lyster i den svenska pophistorien. Då släppte Håkan Hellström sitt debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg och tydligen skulle inget, som det brukar heta, längre bli sig likt. Men det är klart att det skulle. Det mesta fortsatte faktiskt som förut, solen gick upp och ner, spårvagnarna var försenade och de flesta av oss fortsatte att gå till skolan eller jobbet, men för Håkan Hellström och hans bandkompisar tog livet definitivt en avgörande vändning. Och tveklöst var det förra årtiondets bästa svenska debutalbum som hade släppts.

Nästan exakt tio år senare väljer Håkan Hellström att spela igenom sitt debutalbum igen, från start till mål, på en stor scen i ett ljummet, knökfullt, somrigt Slottsskogen som surrat av spänning och förväntan sedan grindarna slogs upp vid lunchtid i fredags. Det låter onekligen som en promenad i parken för Håkan Hellström.

Men. Även om bollen vilar på straffpunkten är det inte bara att dra in den i mål. Att den stabilaste person kan drabbas av överambition, nervositet eller prestationsångest, det vet både världsspelare och korplagslirare.

Eller så är det bara jag som inbillar mig saker för att inte ytterligare trissa upp redan högt ställda förväntningar. Oavsett vilket behöver jag inte oroa mig. Håkan Hellström stegar fram till den där bollen, sneglar lite på den och trycker upp den rätt i krysset. Tjoff!

Och tjoff igen! Och igen! Och igen..! Varenda en av Håkans tio debutlåtar blir magiska den här kvällen, till och med halvrisiga Atombomb lyser av en aldrig tidigare skådad sprängkraft, och den massiva, galna, allomfattande allsången i Vi två, 17 år ... tja, jag vet inte, den måste ha hörts till Taubes födelseplats ute på Vinga.

Allt börjar dock med lite bildmässig Göteborgsporr till tonerna av Alf Robertsons Jag lämna mitt hjärta i Göteborg. Därefter kommer Håkan Hellström in i sin vita seglarkostym och med två blommor i bakfickan på de vita jeansen drar han planenligt igång med öppningslåten Känn ingen sorg för mig Göteborg. Trots att jag hört den hundra gånger och överallt, och sett Scandinaviums innertak lyftas av den, slår den där låten fortfarande undan benen på mig. Fullständigt. Det går liksom inte att värja sig.

Det märks också att detta är en väldigt speciell kväll för Daniel, Finn och de andra i bandet som varit med på hela resan ända sedan den tydligen rätt misslyckade spelningen i Bragebacken en sensommarkväll år 2000. Håkan beskriver vilken revansch han känner när han tio år senare kan blicka ut över säkert 25 000 lyckliga, rusiga människor som alla vill plocka med sig en bit av Håkan hem. Och förutom revansch märks det att Håkan Hellström också känner kärlek, lycka och en genuin tacksamhet över att ha lyckats röra, och beröra, så många människor under så lång tid.

Så tack Håkan för de här tio åren. Du hade fixat det utan Bjurmans kyss. Jag lovar.