Det är nästan ett år sedan Anna Ternheim senast stod på en scen. Om hon kände av någon nervositet så syntes det inte. Och det är tydligt att hon inte heller blivit ringrostig under åren i New York, där hon numera tycks rotad.

Hennes tillfälliga bandkonstellation med bland andra jazzbasisten Johan Berthling och Tomas Hallonsten på allehanda instrument låter förträffligt. De följer Ternheims minsta rörelse med fingertoppskänsla och dränker aldrig hennes ibland viskande röst. För stillsamt blir det. Många av låtarna är långsamma smekningar snarare än popsånger, om än smekningar med sorgekant. För det är verkligen ingen munter tillställning hon bjuder på. Svart är bara förnamnet.

Black sunday afternoon till exempel handlar om en flicka som aldrig återvänder hem efter en cykeltur. Anna Ternheim berättar kort om låten och jag inser då att den alltmer växt ut till Ternheims egen En kungens man, både text- och musikmässigt finns paralleller till Björn Afzelis apjobbiga pekoralsång. Och det är inte den enda låt som lägger sordin på stämningen. What have I done, Let it rain, Halfway to Halfpoints, Today is a good day ... helt okej låtar allihop men, let's face it, inga stämningshöjare direkt.

Å andra sidan. Anna Ternheim är ingen stämningshöjande artist, ingen man lyssnar på i uppbyggnadsskedet till en lyckad utekväll. Eller i stekande middagssol. Det vet vi ju. Därför kan vi bara kostatera att rent känslomässigt skulle hon passa betydligt bättre som avslutningsakt i Annedalskyrkan än som eftermiddagsunderhållare på Slottsskogens största scen.

Fler än jag känner det och troppar av under spelningen, kanske för att rikta uppmärksamheten mot Talib Kweli & co som strax ska dra igång på Azaleascenen. I samma ögonblick som Anna Ternheim tackar för sig och kliver av scenen suckar jag tyst och undrar varför hon valde bort att spela Shoreline. Det var väl onödigt gjort?

Men hon har inte alls valt bort Shoreline. Anna Ternheim återvänder och hon gör det med Henrik Berggren i släptåg. Och plötsligt blir det fart på publiken! Massor av människor som lojt betraktat spelningen från filtar på marken flyger upp och rusar fram mot scenen.

Tillsammans gör de en enastående vacker Shoreline, Anna bakom keyboarden och Henrik vid scenkanten helt fokuserad på publiken. En kort men älskad comeback. Timo får ursäkta, efter Håkan är det BD-Henrik som äger den här stadens hjärtan.