M.I.A lever upp till förväntningarna

M.I.A kom till Slottsskogen med stora förväntningar på sig.

Hon skulle inte bara toppa kvällen, hon skulle inte bara ge den coolaste, fetaste showen under de här två dagarna. Hon skulle dessutom få oss att dansa och samtidigt känna oss politiskt aktiverade. Dessutom förväntades hon formulera popmusikens framtid. Allt på samma gång.

Hopplöst, kan man tycka. Ändå lyckas hon med det mesta av det där.

M.I.A utmanar, egentligen med så enkla och självklara medel som att inte ta av sig kläderna, den typiska, kvinnliga popmusiken så som Madonna visade oss den förra sommaren. Och så som den ser ut när vi tvångsmatas under varenda Melodifestival.

Jag tänker en del Madonnas show när jag ser M.I.A. Hur Madonna, som förbluffande nog fortfarande ofta beskrivs som såväl avantgarde som feministisk förebild, framstår som så oerhört konservativ jämfört M.I.A. Madonna härmar den nya elektronikan, den nya popmusiken. M.I.A formulerar den, bryter ner den och bygger upp den igen. Madonna använder sina storbildsskärmar som plakat för politiska klyschor.

M.I.A slår hårt och lyckas med konststycket att vara subtil och smart samtidigt som hon förvandlar allt till party. Man förstår att Time magazine utnämner henne till en av planetens hundra mest inflytelserika personer. Hon är varje opinionbildares heta dröm.

M.I.A bjuder motstånd i en bransch där motstånd belönas till en viss gräns. Man får gärna krumbukta sig mot makten, så länge man lämnar in checken vid slutet av turnén. Men det känns som att M.I.A vägrar sluta splattra. Hon svarar på ordning och mallar med att ställa ett vildsint kaos på scenen. Skärmarna flödar av ljus, lasern slår ut över publiken, kören sjunger gospel under sina slöjor och dansarna studsar överallt. Mitt i detta dansar stjärnan själv i jeans, skjorta och trenchcoat. Med full kontroll över festen.

Precis som på senaste plattan är det stökigt, fullmatat med infall och intryck. Det går inte att genrebestämma. Det är störande, ibland svårt att ta in, men hela tiden levererat med en enorm övertygelse som imponerar. Det gör liksom inte så mycket att M.I.A hackar sönder och kraschar sina låtar och skickar ut dem i ett jämnt flöde av beats, skrik, och slagord. Det stör inte ens att inledningen av spelningen mest är en startsträcka för att vi ska vänja oss vid den kommande kakafonin.

Efter en dag med Iggy Pops halta punkrock och Paul Wellers stendöda pubrock skakade hon om publiken i Slottsskogen på ett sätt som kändes helt nödvändigt. Sedan får framtiden utvisa om det var framtiden vi upplevde den här fredagskvällen. Det känns inte så intressant att spekulera i. Hon var här och nu. Fullt ut.