The National
Rock
The National
Azalea, fredag
Relaterat
Artikelserie
- Recensioner Way out West
- Chemical Brothers 2010-08-15
- La Roux 2010-08-15
- Lykke Li 2010-08-14
- Håkan Hellström 2010-08-14
- Anna von Hausswolff 2010-08-14
- Anna Ternheim 2010-08-14
- Shout out louds 2010-08-14
- Mumford & sons 2010-08-14
- Surfer Blood 2010-08-14
- M.I.A 2010-08-14
- LCD Soundsystem 2010-08-13
- Jónsi 2010-08-13
- Iggy & The Stooges 2010-08-13
- Miike Snow 2010-08-13
- The Soundtrack of Our Lives med Symfonikerna 2010-08-13
- Wu-Tang Clan 2010-08-13
- Beach House 2010-08-13
- Paul Weller 2010-08-13
- Panda Bear 2010-08-13
- Jens Lekman 2010-08-13
- Villagers 2010-08-13
- The tallest man on earth 2010-08-13
- Steget 2010-08-13
Frustrationen känns nästan
I samma stund som Bryan Devendorf trummar igång fenomenala Bloodbuzz Ohio framför Azaleascenen reagerar hjärnan med att skicka signaler till kroppen om att nu, just nu, kommer fredagens största stund.
Och visst blir det bra, det är ju The National god damn it, men eftersom sångaren Matt Berninger föresatt sig att på egen hand tömma en vinare eller två blir det inte alls så storslaget som det borde ha blivit.
Han snor in sig i micksladden och fipplar med stativet, sluddrar och sveper vin ur en pappmugg mellan varje låt. Man kan nästan känna hur bandmedlemmarnas frustration sipprar ut genom musiken.
Fast inte ens en bladig Matt Berninger kan sabba Fake empire, en av det sena 2000-talets allra största låtar. Jag trodde verkligen på The National i går kväll, hoppades på en i det närmaste perfekt konsert, men så blev det inte. Kanske nästa gång.
