Frenetisk Pop drev upp tempot

Det är ett under att Iggy lever. Och, för att citera Henrik Dorsins sköna figur Rolf Pihlman, det är inte jag som säger det. Det gör mannen bredvid mig. Och för sin kompis drar han sedan stora delar av James Newell Osterbergs, aka Iggy Pop, destruktiva rockstjärneliv, från de första åren i Stooges med bröderna Asheton via perioden som hemlös heroinist, tiden med Bowie i Berlin och hela vägen fram till den nyktra, golfspelande renlevnadsmänniska som klev ut på scenen i Slottsskogen strax efter klockan 20 i går kväll och som frontar The Stooges modell 2010.

För bandet ser något annorlunda ut jämfört med originaluppsättningen. Borta är låtskrivaren och gitarristen Ron Asheton som dog 2009 i en hjärtattack. Även om Asheton, Iggys nära vän, gjorde en lysande insats när Stooges besökte Roskilde på sin comebackturné 2004 hade ersättaren James Williamson (som spelade med Stooges redan på Raw power-plattan 1973) inga som helst problem med att fylla den musikmässiga luckan.

Tvärtom så vrider Stooges upp temperaturen så fort de kommer in på scenen och drar igång med just Raw power, och om någon av er tvivlat på Iggy Pops frenesi så kan ni sluta nu. Han må vara 63 fyllda men jäklar vad han röjer runt. Det tar tre sekunder, kanske två, sedan åker den svarta västen av och Iggy struttar runt i bar överkropp. Hoppar. Krumbuktar sig. Vevar med micksladden. Och efter ytterligare någon minut rinner den första spottloskan ner för hans ådriga bröstkorg.

Sedan följer en uppskruvad Search and destroy, James Williamson sätter det elaka riffet perfekt, innan Iggy i tredjelåten Shake appeal drar upp ett 20-tal personer ur publiken på scen. Samtliga går helt bananas och turas om att sjunga i Iggys mick, vråla rakt ut, krama Iggy och tokstudsa upp och ned. Kul för dem såklart, säkert ett minne för livet, men för oss andra ser det lika kaotiskt ut som när gänget i Gökboet smet iväg på minisemester.
Det råder i alla fall ingen tvekan om att Iggy & The Stooges inte har nåt emot att flirta med publiken. De radar upp sina gamla garagerockarklassiker: Fun house gör Iggy halvvägs ute i publikhavet, 1970 (I feel alright) gungar fram med rena Bo Diddley-drivet, I need somebody funkar nästan bättre än på platta och Now I wanna be your dog blir till en stenhård, manglande ångvält som bara pressar sig fram över publiken medan Iggy själv ligger på gräset nedanför scenen och för ett ögonblick betraktar världen som vore han tjuren Ferdinand.

Visst går det att ha synpunkter på några småmissar och på det burkiga ljudet, det lät rätt illa emellanåt, men i just det här fallet försämras inte upplevelsen av det. Tvärt om. Det är snarast en del av Iggy Pop.