Lekman gör publiken hög på klorofyll

"Jag har saknat er", sade Jens Lekman och så spelade han en ny låt om hur han vandrade omkring på paradgatan i Melbourne och tänkte att det krävs mer än fina avokados för att väga upp mot backpacker-trängsel och hemlängtan. Det lät som om han hade Paul Simons Graceland - platta i lurarna när han gick där och drömde om den fina betongen i Kortedala. Möjligen en hint om hur den kommande skivan låter.

Han bjussar ganska frikostigt på nya sånger, men plockar även fram en gammal goding som Black Cab. Tillägnad sig själv.

Så nu var Jens Lekman alltså hemma igen. Lite grånad vid tinningarna och med ett nytt band, inhämtat i Australien, New York, Skottland och Pixbo. Annars var det mesta precis som vanligt. Det finaste med en Jens Lekman-konsert är ju att den är så mjuk och kramig och inbjudande. Jo, det svänger förstås och de undersköna, fjäderlätta melodierna lindar sig som fjuniga, gröna klätterväxter runt publiken till dess att alla bara står och är fullkomligt höga på klorofyll och croonerpop. Själv tar Jens Lekman små danssteg och slår disktinka toner ur sin gitarr liksom för att sätta en nödvändig knivsegg mot all bomull.

Men det sköna med Lekman är att han visserligen är en slags indie-crooner, men att han aldrig har den där distanserade hållningen. Tvärtom. Det är sällan eller aldrig man ser en konsert där artisterna och alla musikerna på scenen är så vidöppna i ansiktena. Jens Lekman behöver inte anstränga sig för att övertyga, det handlar aldrig om att tränga sig på eller vinna publiken. Just den här kvällen blir intrycket möjligen lite avvaktande. Det är baksidan. Men mest av allt är det bara skönt att få höra Jens Lekman sjunga rakt ur sin bitterljuva dagbok igen.