Det släpps så ofantligt mycket musik i den här stan att det är svårt även för den inbitne att hänga med. Således missar man saker, är på semester en vecka då skivan släpps och media ”görs” och vips är man ute ur loopen.

Precis så var det för mig och Steget. Jag hörde namnet, läste ett par rader men lyckades aldrig hitta musiken. Fram till för två veckor sedan levde jag i villfarelsen om att jag aldrig skulle få höra den perfekta kombinationen av Den vita stenen och Elton John. Och att mitt liv utan tvivel skulle klara sig utan den upplevelsen.

Jag hade fel.

Stegets bitterljuva pianopop golvar mig totalt på skiva och live får duon Matilda och Nils mig att fullständigt smälla av. Med förstärkning av både stråkar och kyrkakustisk låter Matildas sång klar som en porlande sommarbäck där bara det absoluta utloppet av bäcken skitats ner och svärtats av innerstan. Hon sjunger så innerligt, chosefritt och vackert att hon sannolikt inte vet om det själv. Naturbegåvningar av detta slag burkar inte göra det. Till detta passar Nils på samma gång flygande som återhållna flygelspel helt förträffligt och från Baby baby baby till avslutande jazziga Vad ska jag göra är det 45 minuter ren och skär musikglädje. Och den bästa start Way out West kunde få.