I Way out west-programmet erkänns att det finns en och annan likhet mellan Villagers Conor O’Brien och hans namne Oberst i Bright Eyes. Ja tjenare, säger ni det? Om du blundar och lyssnar i Annedalskyrkan så kan du mycket väl få för dig att det är Bright Eyes du hör. Och om du dessutom öppnar ögonen så finns risk att du tror att det är den amerikanske Conor på scen.

Den irländske Conor ger oss samma sorts sammanbitet melodramatiska sånger om död och kärlek och möjligen är jag lite ärrad av Stegets ärlighetsattack tidigare men det Villagers gör tar aldrig tag i mig på allvar. För välkammat och kalkylerat. I alla fall fram sista numret, Ship of promises, där Conor äntligen knäpper upp ett par knappar i skogshuggarskjortan och blottar hjärtat.