Amanda Jenssen | Götaplatsen, torsdag (Kulturkalaset)

Det är alltid spännande att se artister som är i full färd med att växa in i sin egen kostym. Det har skrivits mycket om hur Amanda Jenssen krängt sig ur Idol-fällan och blivit en begåvad och lyckad artist av egen förmåga och lyskraft. Till och med presentatören Red Top på Götaplatsens scen tar upp det.

Och visst. Det är sant. Hon har gjort en resa. Men när Amanda Jenssen och hennes numera väloljade och nästan alltför avslappnade band, de tappar fokus och tramsar en stund, får en timme på Götaplatsen visar de att det stadiet är passerat.

Nu jobbar Amanda Jenssen på att faktiskt åstadkomma någonting med sin position. Det är fortfarande oklart vad hon och parhästen Pär Wiksten egentligen vill och hon famlar fortfarande. Under de inledande kabarénumren, som har blivit Amanda Jenssens nisch, klarar hon inte riktigt av att sjunga ut och blir istället avvaktande. Det är väldigt långt till den sammetsröda, vinfläckiga dekadens som musiken och texterna anspelar på och Amanda Jenssen framstår mest som ofärdig och osäker.

Men när musiken stannar upp och hon får en ballad att ta hand om lossnar någonting inom henne och poserandet förvandlas till musik som är på riktigt, bortom de mest uppenbara klyschorna. Efter det är det paradgata hela vägen till allsången i extranumren.