Cohen radade upp hitsen

Det brukar heta om Håkan Hellström att han inte kan sjunga. Well. Detsamma har sagts om Leonard Cohen i 40 år. Och precis som i fallet med Hellström är det fullständigt fel. Dessutom handlar det inte ens om det. Det handlar om att förmedla någon slags nerv och närvaro, att kunna famna publiken och fullständigt gå upp i stunden, i musiken, och det gör verkligen Leonard Cohen. Vid flera tillfällen under den (kanske väl) långa konserten i Scandinavium är det en ren njutning att luta sig tillbaks och förundras över hans mullrande baryton. Om Leonard Cohens röst utvecklats åt något håll sedan debuten 1967 så har den bara blivit ännu mer karaktäristisk, ännu mer lämpad att tolka de narrativa texterna om religion och sex, om kärlekens mörker och dess ljus.

Samtidigt önskar en del av mig att snart 76-årige Leonard Cohen fick tillbringa sin tid hemma i hammocken med de andra ålderspensionärerna i stället för att behöva kuska runt i Europa för att dryga ut sin pensionsförsäkring, som hans före detta manager tydligen tömde på fem miljoner dollar. Men en annan, lite cynisk del av mig är väldigt tacksam över möjligheten som bjuds, nämligen att den grånade poeten, sångaren och låtskrivaren från Montreal nu gästar Sverige för tredje gången på tre år.

Och Leonard Cohen verkar inte vantrivas däruppe i strålkastarljuset tillsammans med sitt enastående band (främst gitarristen Javier Mas) och sin skönsjungande kör. Tvärt om. Han hoppsastegar in på scenen till öppningsnumret Dance me to the end of love, tar emot publikens jubel och lyckas omedelbart och med ett snett leende i mungipan ta in eller snarare bjuda upp hela Scandinavium. Det råder ingen som helst tvekan om att Leonard Cohens svenska fans gärna skulle fortsätta ta emot honom som en årlig sommargäst, insprängd nånstans mellan sillen och kräftorna.

Som väntat artar sig kvällen till en veritabel best-of-föreställning. Vi får alla favoriter. Alla "hits". Alla ballader, där Who by fire är enormt vacker i sin spanska skrud och där Hallelujah alltmer framstår som de senaste 25 årens mest söndertolkade låt, speciellt efter Cohens precisa, sakrala och närmast majestätiska framförande.

Visst hade man kunnat efterlysa en något piggare låttlista, men det känns mest som en gnällig randanmärkning på en i övrigt förtjusande kväll.