Att hon alls kom med i tävlingen beror på att en kompis under milda hot närmast tvingade henne att anmäla sig.

För egentligen gillar hon inte riktigt själva tävlingsmomentet.

– Jag tror inte så mycket om min musik; jag har svårt att tro att folk tycker det är bra, säger Alice Botéus, just hemkommen från Stockholm och en spelning på Pride för andra gången, men annars gigar hon inte så ofta.

Hon vill locka fram stora och starka känslor med sin musik.

– Om publiken skrattar eller gråter så är jag nöjd, säger hon, och berättar att hon ofta får beröm för sitt mellansnack.

Alice Botéus är mycket mån om sin publiks väl och ve, och använder därför aldrig samma låtlista.

– Då skulle det kännas som om jag sviker publiken.

Och om det önskas extranummer, kan hon fråga publiken om de inte är trötta och borde gå hem och sova i stället.

Efter succén med full fyrpott för sin demo i GP:s osignat, blev det mycket verkstad.

– Efteråt sa min bror att nu måste vi sätta igång, berättar hon, och det innebar starten på en skivinspelning i hennes brors väns studio.

Återstår nu gör bara omslaget.

Låtskrivandet fyller ett slags terapeutisk roll – för hennes vänner.

– Jag kan prata med någon som är ledsen, och sedan när jag skrivit låten kan jag spela upp den och fråga om det är så de känner, och då kan de börja gråta, säger hon.

Alice Botéus gillar att ha idoler och förebilder, främst coola kvinnor som Patti Smith.

Mest sjunger hon och spelar gitarr, men är från början trummis och hoppas inom kort hålla takten i ett band, men närmast väntar GP Scen-finalen.

– Jag försöker att inte tänka på det så mycket, jag har inte riktigt förstått det än, säger Alice Botéus, som känner viss nervositet inför att inta finalscenen.

Låten heter Någonting? Nej, och finns med på kommande platta. Själva låtskapandet är långt ifrån en långdragen process.

– De bästa har jag skrivit och spelat in på en timme, annars är det inte meningen, det är lite bäst före-datum på låtar.