Kent | Isola

Kombinationen träffsäkra texter på svenska samt slagkraftiga melodier och refränger har visat sig vara Kents vinnande recept. Med hits som När Det Blåser På Månen, Blåjeans, Kräm och Gravitation har Kent hamnat på trackslistor och i såväl tonåringars och äldre rocklyssnares medvetande. Den självbetitlade debuten och uppföljaren Verkligen har gjort Kent till ett av landets absolut populäraste band.

På Isola har Kent försökt bryta ett fungerande men i det närmaste uttjatat mönster - lugn inledning, gitarrexplosionsrefräng, lugnt igen, explosion - och varierat sin musik. Singeln Om Du Va Här är visserligen en typisk Kenthit - men annars är skivan lugnare, mindre explosiv, inte lika omedelbar.

Nille Perned har lämnat över produktionen till Zed, som varit mixtekniker på de föregående skivorna. Han har skapat ett något annorlunda sound. Till exempel arbetar Kent med keyboards och stråkar på flera låtar, både som stämningseffekt, bakgrundstapet och - som på avslutande 747 - musikaliskt drivmedel.

Ibland har Isola en ljudbild snarlik den på Radioheads OK Computer. Den mullrande Saker Man Ser är ett exempel. Livräddaren, Oprofessionell, OWC, Innan Allting Är Slut är några av skivans bästa låtar. Nåstan alla lugna med en vemodig John Holm-känsla.

Jocke Berg har skrivit texterna med ambitionen att de ska vara sammanlänkande som bitar i ett pussel, med ett tema som ger skivan en helhet. Jag är inte helt säker på vad som åsyftas, men titeln Isola (fingerat namn på New York i Ed McBains polisromaner), liksom de vackra stadsbilderna i CD-häftet, och flertalet texter, fångar in en modern storstadskänsla med tid, flykt, hemlöshet och elektricitet som nyckelbegrepp.

De låtar jag inledningsvis inte fastnar för växer och min anmärkning om att några låtar är svaga faller i bitar. Och när jag lyssnar igenom Kents två första plattor och sedan återvänder till Isola är det solklart att Kent utvecklats i rätt riktning. Definitivt ett svenskt band av betydelse.