Kent | Vapen & ammunition

Tio låtar, tio singlar. Hur många artister har inte drömt om att få göra det perfekta albumet? Att kliva ut ur studion och vara alldeles nöjda. Nöjda med ett album utan svagheter, utan spår som känns som utfyllnad. Kent från Eskilstuna står precis på den rutan i livet, inramade av vita tigrar från hemstadens zoo på det snyggaste skivomslag som jag sett på länge.

När vi samlas andaktsfullt efter plattans nedkomst vid redaktionens cd-spelare klagar två gubbar direkt högt på duetten med Titiyo. Fegt och tillrättalagt, lättviktigt och radiovänligt är ord som yppas.

Jag suckar bara. Tungt. För vad är egentligen fel med att kunna platsa i radion? Det är väl den som folk lyssnar på för att hitta sin musik …

Och det underbara samspelet mellan landets två underbaraste röster skulle kunna få vilken låt som helst att lyfta till platser Christer Fuglesang bara kan drömma om i sin tyngdlöshet.

Kärleksfulla balladen Duett är makalöst bra och det ruskiga med Jocke Bergs texter är att när de träffar rätt på min känsligaste del av kroppen är det som att hela himlen öppnar sig och ramlar ner i form av ett piskande hårt och skolavslutningsdoftande varmt sommarregn. Och alla minnen från en svunnen kärlek kommer tillbaka.

Jag älskar det. Rätt av.

Om vi ska jämföra med tidigare album så har Kentarna jobbat på ljudbilden. Filat bort det överarbetade, försökt få det att låta varmare och mer naket. Tillbaka till det renare ljudet. Det finns inte längre konstiga ljud som låter som klippande saxar eller tokskränande och öronplågande gitarrer. Men tro för den skull inte att gruppen tappat sina sköna kännetecken.

Sami Sirviö tillåts fortfarande trycka in en sån där pirayabitande gitarrslinga som bara han kan, i bakgrunderna pumpar fortfarande basen à la Depeche Mode stenhårt och min egen favoritljudbild, pianoplinkandet, finns naturligtvis med på några håll.

Inte på låten Sverige, dock. Där har gitarristen Jojje Wadenius - som för 70-talsgeneration mest är känd som mannen bakom melodin till barnserien Kalles
klätterträd - tagit fram den akustiska guran för att kompa Bergs spröda toner om ett land som skäms i sitt förfall. Rysningsframkallande bra - och en klockren analys av landet vi föddes i.

Alla fans av Kent vet att gruppens material aldrig går rätt in i hjärnan.

Jag kan fortfarande hitta nya vinklingar på texter och outforskade musikaliska vrår på plattor från långt tillbaka i tiden. En favorit byts ut mot en annan - och skivor som Verkligen, Isola och förra klassikern Hagnesta Hill lever vidare månad efter månad, år efter år.

Vid första lyssningen av singelsläppet Dom andra kändes låten inte alls speciellt vass. Visst, en go visselslinga som lika gärna kunde kommit från Gessle och en textrad som lika gärna kunde brölats fram av Plura i Eldkvarn. I dag håller jag på att spräcka basen i bilstereon varje gång mästerverket spelas i radion. Och trots den massiva exponeringen blir den inte sämre.

Det blir inte Vapen & ammunition heller. Tvärtom.

Jag har inte ens nämnt plattans bästa spår. Mest beroende på att jag inte kan bestämma mig, helt enkelt. Det skulle kunna vara den sköra hjärtekrossaren Hur fick jag dig att älska mig eller kaxigt överklasshatande Socker eller rockande inledningsspåret Sundance Kid. Fast att nämna titlar på Kent-låtar betyder ingenting. Orden upprepas ju som bekant sällan i refrängen.

Men Jocke Berg är fortfarande landets bäste låtskrivare, möjligen i konkurrens med Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Kents frontman bjuder oss på tonsatt nutidspoesi som omöjligt har lika många nyanser på den kommande engelska versionen av albumet. Och det är det gnälligaste jag kan skriva.

Börjar det bli jobbigt med alla superlativ?

Jag kanske är alldeles förblindad. Det brukar lätt bli så när jag är kär. För Kent är Sveriges bästa band genom tiderna. Och i min värld betyder det också världens.