Jag har en speciell kammare i mitt hjärta för band som alltid fläskar på och gör sig och sin konsert större än vad den egentligen är. Band med sångare som klättrar upp och hänger knäveck i ljusriggen inne på en liten klubb.

Jared Leto i 30 seconds to Mars är exakt en sådan snubbe. Det rör honom inte i ryggen att det är mer tom asfaltsyta än människohav ute på piren. Han öser på som om det var ett fullsatt Wembley som välkomnade honom. Och så lämnar han också scenen med ett antal fans bakom sig som skulle gå genom eld för att försvara sitt 30 seconds to Mars inför skeptiska föräldrar och föraktfulla recensenter.

Jared Leto avslutar konserten med att plocka upp publik på scenen och någon har vunnit en radiotävling och får spela gitarr i sista låten. Innan dess har han kärleksbombat oss, fixat allsångstävling, försökt samordna en moshpit och fått folk att klättra upp på varandras axlar.

Faktum är att Leto är bättre mellan låtarna än under dem.

30 seconds to Mars har ingen fantastisk samling låtar, det mesta låter lite för klent, lite för anonymt, lite för stelbent. Rocklåtarna trampar vatten, balladerna har inga riktiga hakar.

Och Leto själv har egentligen inte röst nog för att motivera sin rockstjärnestatus.

Men han är ett föredöme när det gäller underhållning och har verkligen fattat att 2010 handlar det om att skapa delaktighet, fansen följer dig via Twitter under dagen och vill krama dig på kvällen.

Fansens mobilkameror fick jobba hårt under hela konserten och inatt var det många som satt och kollade sina klipp om och om igen innan de somnade med Kings and queens fortfarande ringande i öronen.