Jo, jag går till den här konserten med öppna sinnen. Takida måste ju trots allt ha sina fina sidor med tanke på hur bra det har gått för dem. Jag hittar en bra plats vilket inte är svårt med tanke på att det här är den publiksvagaste av de fyra dagarna. Men jag är redo att låta mig övertygas. Jag är ett villigt byte.

Problemet är bara att Takida inte är närvarande. Jo, de står på scen och sjunger och spelar. Konserten pågår – utan att överhuvudtaget märkas. Visserligen en bedrift som jag aldrig varit med om förut. Låtar utan början, utan slut. Man skulle kunna kräva mer dynamik men då måste det i alla finnas en puls att utgå från. En grundtanke med rockmusik är väl ändå att den ska föra väsen, kräva plats och uppmärksamhet?

Takida är som England i Fotbolls-VM. Menlösa. Orkeslösa. Helt utan spets. Som om dom överhuvudtaget inte har en aning om vad de är här för att göra.