Inget snack om saken. In Flames har imponerande effekter. Menar, eld och fyrverkerier både ovanför och på den stora scenen - och det bara under de första låtarna?! För att inte tala om en imponerande ljusshow. Till detta en närmast gigantisk publik som fyller piren.

Vi pratar big league.

Och varför skulle det inte vara så? Flammorna är ju bra och har ägnat 2000-talet till att bygga upp till det här ögonblicket, med förra huvudbandsspelningen på samma festival som genrep. Samlat ett grymt låtbatteri med favoriter som Pinball map, System och Crawl through knives att avlossa på publiken i takt med de första detonationerna - bara som uppvärmning liksom.

Har dessutom en fullfjädrad frontman i Anders Fridén som vet att hantera både publik och mellansnack.

Klart In Flames förtjänar både publik och den triumf som den här, sjunde, Metaltownavslutningen - nästan - är.

Nästan, för har man en så stor hängiven publik så måste man inte bara bjuda på effekter som stora videoskärmar, man måste också fixa bra ljud som når ut hela tiden. Och dessutom måste man nå ut som band. Där fallerar Göteborgs - och Sveriges - metallkungar ibland. Känns distanserade på sin stora, lysande Green Day-scen.

Men i stort är In Flames tredje Metaltowngig en storartad stund, med både vackra, närmast innerliga, ögonblick som när de tar publiken ömt i handen och sjunger Come clarity, eller käftsmällar som Take this life som fina höjdpunkter.

När så det hela är över efter en sjukt snygg final med Cloud connected, Delight and angers, The quiet place, My sweet shadow och de förväntade eldkaskaderma och fyrverkerierna är det bara att tacka. Varmt.

Tacka och fråga - vad är nästa mål? Det kan ju knappt bli större.