Det kanske inte är så klipskt att lägga sitt gig i ett tält för att kunna använda videoprojektioner. Men det är konsekvent - och det blir intimt. Särskilt när intresset är så stort att inte alla kommer in.

Så gissa om publiken är hängiven? Gissa om DT återgäldar - inte minst rörde sångar-Stanne? Ni kan inte föreställa er hälften.

Explosionerna i Lost to apathy och Misery's crown. Känslourladdningen i Iridium. Bara delar i en helhet som är en alldeles för kort och väldigt speciell konsert - av typen som kan få ett härdat hjärta att fälla ärliga glädjetårar redan i Wonders at your feet. Stort, trots lite skräpigt ljud.