Samtidigt som snart 42-årige Max Cavallera närmat sig trashen igen verkar han också ha förlorat lite av den lekfullhet som förut gjorde Soulfly till ett så roligt liveband. Under tidigare besök i Göteborg har Cavallera till exempel spexat till det genom att spela massa covers och på festivaler i början av 2000-talet fick han publiken att dansa så dammet yrde.

Så inte på Metaltown. Här är anslaget stenhårt redan från start med Blood fire war hate och fortsättningen lika manglande. Inte ens säkra gamla svängkort som Back to the primitive funkar fullt ut, så det handlar inte bara om det nya låtmaterialet. Sepulturaikonen verkar helt enkelt vilja visa att han fortfarande kan kanalisera de naturkrafter som gjorde honom känd i ungdomen, och det är tråkigt. För även om man kan skylla lite av den massiva attacken på det dåliga ljud som Metaltowns röda scen dragits med under festivalen hade det varit kul med större variation. Mer sväng, infall och samba, helt enkelt.

Men visst. Vissa 40+are köper sportbil. Max Cavallera vill vara med i Sepultura igen. Inget fel i det egentligen. Speciellt inte när Soulfly spelar Refuse/resist så att håret reser sig på armarna och asfalten hotar krackelera. En rätt maffig Wall of death får de till också, innan Roots, bloody roots triggar nostalgireaktionerna igen.

Så en helt tokig bokning till en stenhård festival som domineras av modern metal och trash är Soulfly inte. De bidrar snyggt till bredden och är konforma på samma gång.

Det är bara lite irriterande när man vet hur bra det hade kunnat vara. Speciellt om ljudet hade varit bättre.

Men om alla 40-årskriser hade varit som den Max Cavallera eventuellt går igenom hade vi också haft betydligt färre skilsmässor. Att vi skulle haft sämre hörsel och stelare nackat är ett lågt pris att betala.

För det måste man i ärlighetens namn ge Soulfly - att de kan locka och få igång en stor publik. Om nu inte till dans, så åtminstone till headbanging och allsång.