Eld som sprutar ut över publiken. Rök som gör detsamma. En kraftigt sminkad Til Lindeman som tänder eld på scensrbetare. Gnistregn och explosioner. Mer eld. Ryckiga rörelser. Stelnade leenden. Små välregisserade skådespel. Fler lampor än neon på Nordsta'n.

Ännu mer eld.

Det är inte tal om att Rammstein är annat än en väldigt välregisserade musikalisk kabaré. Eller en varieté med ett nummer för varje smak - så långe man gillar betongrå flyghangarsestetik och grälla effekter.

Det är läckert, storslaget och stört omöjligt att slita blicken från. Och med potential att eka tomt, hur snygg scen tyskarna än smällt upp på Frihamnspiren.

Men bortom effekterna spelar Rammstein ytterst effektiv industrirock också. Med en klockren, svåröverträffat tung inledning i Rammlied piskar de den extatiska pubilken till lydnad med ett helt batteri låtar som - bortom utanpåverk - är riktigt snygg hårdrock med bra ljud. De flesta är från nya skivan, men valda med omsorg och för sitt driv. Undantaget är en nästan finstämd Frühling in Paris. Lyser klarast gör självfallet Du hast, Sonne, Du riecht so gut och och Ich will, men till och med halvdana alster som Pussy räddas upp.

Hur då? Med läckert vulgära effekter såklart I pussy sprutar Til Lindeman över publiken med en stor, rosa kanon.

Kanske smaklöst. Men det är god underhållning. En helhetsupplevelse. En kabaré.

Kompad av bra industrirock.

Varken mer eller mindre.

Eller jo, sa jag att det var mycket eld?