Det brukar sägas om The Hives att det är det hårdaste som kommit från bruksstaden Fagersta sedan Tomas Sandström och Uffe Samuelsson. Men det stämmer inte. De gamla hockeyproffsen får böja sig, som alla andra, inför den rock’n’roll-maskin som är The Hives. Bandets planer på världsherravälde har inte slagit igenom ännu, men frågar du människorna på Frihamspiren i går kväll borde Howlin’ Pelle snarast omgruppera till kartrummet och lägga upp riktlinjerna för sitt maktövertagande. Och jag håller med dem. Det måste bara vara en tidsfråga innan hela världen klär sig i svarta kortbyxe-kostymer med vita baskrar och långa matchande strumpor. Eller ..? Tja, varför inte, så bra är The Hives. Så tunga, så kaxiga, så imponerande är faktiskt The Hives.

Den betongfasta grunden i deras garagerock utgörs fortfarande av låtar som Main offender, Hate to say I told you so, Walk idiot walk och Die allright, men tre år efter att senaste Hivesplattan släpptes hjälper låtarna därifrån, från The black and white abum, även till att förgylla kvällen. Try it again sitter som gjuten, Won’t be long och Return the favour likaså, och Tick tick boom exploderar verkligen därute på scenen intill Göta älvbron.

The Hives kör även ett par nya låtar från kommande albumet, som ännu en gång skjutits på framtiden, men det som bjuds låter riktigt lovande. Särskilt Petrolium days, som jag tror Pelle Almqvist kallade den, var klassisk garagerock med en refräng som satte sig direkt. Precis den typen av låtar som The Hives verkligen kan briljera med.

Till sist noterade jag också att Howlin’ Pelles brorsa, den lätt maniske gitarristen Niklas ”Nicholas Arson” Almqvist, ikläder sig en betydligt större roll i Hives modell 2010 än tidigare. Han som mest studsat runt på flanken kryssade nu runt som en skarpladdad missil och såg med sin lätt galna blick ut som en blandning av Angus Young och farbror Bosse från Lorrygänget.