The Specials har länge funnits med på min lista över efterlängtade återföreningar. Dock inte hela livet. När Jerry Dammers och hans Coventryband släppte sitt debutalbum i november 1979 var elvaåringen i mig inne på helt andra saker och hade ingen som helst koll på brittiska rudeboys i schackrutiga byxor och festliga hattar.

Jag upptäckte The Specials på en språkresa till Isle of Wight sommaren 1983. Eller rättare sagt, jag upptäckte A message to you Rudy. I en pub med en väldigt brittisk jukebox blev jag helt knockad av låten. Min hög med 50-pencemynt som skulle gått till Asteroids och Defender öste jag i stället in i jukeboxen. Samma låt, hela kvällen. Dagen efter tog jag bussen till en liten smutsig skivbod i utkanten av centralorten Cowes och köpte The Specials debutalbum. Sedan åkte jag hem till min värdfamilj, fick låna deras gamla stereo och spelade plattan om och om igen. Sögs in i musiken, lyssnade noga på texterna och lärde mig om ett helt annat England än det EF undervisade om på sina meningslösa förmiddagslektioner.

Det är länge sedan nu. Jag kan ärligt säga att min kärleksaffär med brittisk 2 Tone har svalnat genom åren, utan att för den skull slockna helt. Lågan finns där nånstans. Så även om förväntningarna varit nedtonade har jag ändå sett fram mot det här återföreningsgiget med The Specials.

Vad får vi då, nästan 30 år efter att bandets låtskrivare Jerry Dammers och sångaren Terry Hall gått skilda vägar? Tja, vi får inte Jerry Dammers i alla fall, han tackade nej till återföreningsturnén som inleddes i England redan förra året, men vi får sex av sju originalmedlemmar. Vi får en lång rad sköna låtar från The Specials första båda album. Och vi får framför allt ett jäkla ös.

De glider in på scen, ser så där coolt sjaviga ut i sina kostymer och drar igång Do the dog. Texten som berör både IRA och UDA (Ulster defence association, en protestantisk terrororganisation som mördade ett par hundra katoliker i Nordirland fram till 1994) har såklart tappat sin laddning men The Specials gör helt rätt som skiter i det. De bara öser på. Och publiken tar emot dem med öppna armar.

Redan från det första ackordet känns det som om alla i bandet har längtat hit, just hit till oss på Frihamnspiren i Göteborg, alla utom sångaren Terry Hall. Hela hans kroppsspråk skriker i protest. Han står där och vaggar för sig själv, håller ned gesterna till ett minimum, nöjer sig med att dutta lite förstrött med mikrofonen mot benet när hela Frihamnspiren gungar med i Monkey man och en grymt svängig Rat race. Efter 20 minuter kommer dessutom blåssektionen in och lyfter konserten ännu en nivå i Hey little rich girl.

Men Terry Hall bara står där. Och blir så en skön kontrast mot de båda andra frontfigurerna. Gitarristen Lynval Golding kör sin egen hysteriska duckwalk fram och tillbaka över scenen och den andre sångaren, Neville Staple, kör på stället språng och spexar med publiken under hela konserten.

Precis som jag hoppades.