En jäkla fart
och gemenskap
PUNK/ROCK
Green Day
Ullevi, lördag
Relaterat
Green Day konsert
Fakta
Låtordning och betyg – låt för låt
1. Song of the Century
Förinspelat intro. Lite meningslöst.
2. 21st Century breakdown
Fyra fyrar
Pang säger det! Ett par raketer pker i luften så är vi igång. Billie Joe Armstrong hoppar jämfota, leker superhjälte med en svensk flagga draperad över axlarna och skriker Gothenburg!! Allt på men gång. Publiken svarar med 28 000 par armar i luften. Öppningen sitter, hur ska vi säga, finfint.
3. Know your enemy
Tre fyrar
Låten tillägnas Joan Jett och pyrot är utbytt mot flammande eldslågor på de tre videoskärmarna (en stor och två mindre). Billie Joe skriker ”Joan, Joan, Joan!” Och tar upp en kille ur publiken som får skrika i micken på scen och sedan stagediva där ifrån.
4. East Jesus nowhere
Två fyrar
Ingen höjdarlåt direkt. Men publiken öser på medan Billie Joe plockar upp en kille ur publiken och leker pingstpastor och fördriver nåt ur honom.
5. Holiday
Fyra fyrar
Första riktiga publikfavoriten! Med krigsflygplan, bomber och stridsvagnar på videoskärmarna.
6. The static age
Tre fyrar
I said hey - ho!! Billie Joe leker allsångslekar med publiken i ännu en låt från senaste plattan. Saxofonsolo!
7. Give me novacaine
Fyra fyrar
Kvällens hittills lugnaste stund. Fint att vila öronen lite. I alla fall i versen. Skön låt.
8. Are we the waiting
Tre fyrar
Ännu en något softare låt. Massa dödskallar bildar en discokula på den stora videoskärmen och en lycklig tjej i publiken får en puss, smack, mitt på munnen av Billie Joe.
9. St. Jimmy
Två fyrar
Rätt profillös ös-punk-låt.
10. Boulevard of broken dreams
Fyra fyrar
Vacker. Finstämd. Om det ordet nu kan användas i samma andetag som Green Day. Allsången då? Jodå, better than America, fjäskar Billie Joe.
11. Nice guys finish last
Tre fyrar
Öppningslåten från albumet Nimrod funkar helt okej. Inte kvällens roligaste stund dock
12. Burnout
Tre fyrar
En lite bortglömd låt från genombrottsplattan Dookie. Står i skuggan av den plattans många brottarhitar.
13. Hitchin' a ride
Två fyrar
Också från plattan Nimrod. Statisk, repetitiv och rätt trist även i liveversion.
14. When I come around
Fyra fyrar
Ännu en publikfavorit! Green Days bästa riff-intro någonsin. Finns det nån som sitter ned på Ullevi? Nope!
15. Iron man/Sweet child of mine/Highway to hell
Living easy, living free! Billie Joe leker metalgud och river av några klassiska intron och gitarriff i en publikfriande mix.
16. Brainstew
Två fyrar
Roligast med den här låten är att Billie Joe skjuter t-shirtar till publiken ur sin färgglada bazooka.
17. Jaded
Tre fyrar
Hur snabbt kan man spela och ändå få det att låta sammanhängande? Ungefär såhär. Hysteriskt tempo.
18. Longview
Bille Joe plockar upp tre personer i publiken som får dela på sången. Mycket hjärta. Mycket kärlek. Mycket falsksång.
19. Basket case
Fem fyrar!
Ullevi exploderar! Green Days överlägset största sång. Snart rasar läktaren. Or am I just paranoid ..?
20. She
Fem fyrar
En av Green Days skönaste låtar.Och så tajt de spelar, Mike Dirnt och Tré Cool.
21. King for a day /Shout/Earth angel/My Generation/ I can't get no satisfaction/Hey Jude
Tre fyrar
Två fyrar för den hopplösa låten och den allmäna buskisvarningen. Fyra fyrar för Tré Cools hatt och Billie Joes sköna soulexkursion. Det får bli tre fyrar sammanlagt, fyra fyrar om du kan hitta nån röd tråd i valet av covers.
22. 21 Guns
Fyra fyrar
En riktig powerballad om det någonsin skivits nån. Med akustisk gitarr och en fin pianoslinga i bakgrunden. Hundratals mobiler lyser på arenan.
23. Minority
Fyra fyrar
Jeez viken avslutning. Presskåren gjorde nästan på sig när det drogs av ett par rejäla knallskott samtidigt som Bille Joe inledde den här irländska julaftonen med munspel (!) och dragspel (!).
-------------------------------------------------------
24. American Idiot
Fyra fyrar
Samhällskritiken är väl inte dräpande direkt men ett jäkla ös är det, från början till slut.
25. Jesus of suburbia
Fyra fyrar
Småstadstristess kondenserad till smittande, underbar punkpop.
26. When it's time
Fyra fyrar
Fin ballad från American Idiot-musikalen som just nu rullar på Broadway. Billy Joe ensam med akustisk gitarr.
27. Wake me up when september ends
Fyra fyrar
Ännu en riktigt vacker arenaballad. Och mäktig. Bille Joes sångröst håller förvånansvärt väl efter två och en halv timme.
28. Good Riddance (Time of your life)
Fyra fyrar
Green Days klassiska avsluningslåt. Kort, fin och med massiv allsång.
Artikelserie
- Green Day
- Green Day höll tillåten volym 2010-06-23
- Flest femmor för Green Day 2010-06-06
En jäkla fart och gemenskap
Fart och gemenskap. Green day är ett band med unik publikkontakt. Etthundra procent koncentrerad energi från start till mål.
Efter förra veckans konsert i Hannover hade tyska tidningar uppenbara problem med att genrebestämma Green Day. Recensenterna var förvirrade. Hur skulle de förhålla sig till ett sånt här extremt publikfriande punkband? Är det förresten punk? Om inte, vad tusan är det då? Vilket fack ska det här bandet stoppas i? Frågor, frågor, frågor.
Skit samma. Vad Green Day är är en jäkla fart och gemenskap. Ett band med unik publikkontakt, med värme och smittande glädje. Green Day är från start till mål etthundra procent koncentrerad energi. Dessutom är de här 38-åringarna enormt underhållande på sitt fjuniga, befriande sätt.
Förstår att det inte är allas kopp te men när bandets rosa fyllekanin kommer in på scen och drar igång kvällen med att luftjucka till YMCA blir jag på löjligt gott humör. Töntigt? Ja. Skamlöst publikfriande? You bet. Men är det vuxendagis så är det!
Och det är precis vad vi nästan 28 000 i publiken hamnat på: en galen, uppskruvad, väldigt inbjudande och fet dagisutflykt.
En fest där Green Day redan från start vrider upp tempot till en nivå många andra band knappt når ens under sina extranummer. Holiday och Hitchin’ a ride förvandlas till regelrätta träningspass där sångaren Billie Joe Armstrong uppmanar publiken att vifta med allt den har. För de allra flesta på Ullevi betyder det två armar rätt upp i luften. Mest hela tiden.
Efter drygt en timme plockar Billie Joe Armstrong upp tre glädjestrålande ungdomar ur den trånga högen allra längst fram vid scenkanten. Han kramar om dem och låter alla tre i tur och ordning sjunga varsin vers i Longview – tillsammans med bandet. Det låter inget vidare, så klart, men publiken älskar det och på fyra minuter gör Green Day mer för trallpunkens återväxt än vad hundra kommunala musikskolor förmår göra på hundra år.
Den omskrivna läktarlösningen då, med scenen vänd mot ena långsidan, hur funkar den? Tja, vill man reducera Ullevi till vilken arena som helst så funkar det okej. Antar jag. Vill man däremot behålla Ullevis särprägel och styrka, där läktarpubliken liksom flyter ihop med publiken på innerplan och suddar ut sektionsgränserna, då vrider man tillbaks scenen omedelbart.
En observation till sist. Green Day har vuxit ut till den felande länken mellan Mora Träsk och Ebba Grön, och det är hos den här kaliforniska punktrion som socialdemokraternas slogan "alla ska med" verkligen omsätts i praktiken. Då gör det inte så mycket att en viss allsångsmättnad infinner sig under 160 rätt hysteriska minuter.
