Först. När man får Anna von Hausswolffs album i sin hand är det med känslan av att det här är verkligen ett album. I det gamla formatet då en ny skiva var någonting som man vägde i handen, undersökte, tog sig tid att upptäcka. Papprets strävhet. Tyngden, typsnittet, bilderna. Etiketten Kning Disk gör därmed någonting som man är mer eller mindre ensamma om i dag. Förpackningen är gjord med så mycket kärlek att den också speglar den uppenbara respekten inför musiken på skivan. Musik som blir mer än underhållning för stunden utan istället något som har arbetats fram för att artisten vill berätta någonting som varar, någonting som vi kan klamra oss fast vid.

För när Anna von Hausswolff dånar igång – då gäller det att hålla i sig. Inte sedan José González genombrott har jag hört ett sådant unikt uttryck som Anna von Hausswolffs. Så möts också hennes musik med lite av samma slags andakt som när José samlade en hänförd publik som satt tysta i känslan av att få vara med om någonting alldeles extra.

Anna von Hausswolffs musik är storslagen, stark, svart. Den siktar skoningslöst in sig rakt mot hjärtat, tar inga omvägar. Möjligen är den skör i sina stunder men alltid med en mycket speciell, inneboende kraft. Lyssna bara på det närmast sakrala introt till Old beauty/Du kan dö nu. Redan där vet vi att musiken kommer att växa till känslomässig stormstyrka och när sedan Anna von Hausswolffs byter från engelska till svenska suger det hjärtat ner i maggropen och ögonen fuktas. Eller strävheten i rösten i Track of time, den totala svärtan i Pills. Hennes till synes helt orädda inställning till att låta sin röst bli teatral, patetisk, sorglig, trasig, desperat, sensuell, hotfull – men hela tiden enormt vacker. Och hela tiden i perfekt samklang med musiken. Den låter som hämtad ur ett mörkt hål, men lyfter sig och oss upp mot ljuset.

Singing from the grave är en svart pärla. En modern psalm. Ett perfekt debutalbum.