Två generationer av brittisk pop möts när Kate Nash produceras av Bernard Butler, en gång gitarrist i Suede. Det de har gemensamt är känslan för melodier och den där typiskt brittiska, blåa soulen som luktar heltäckningsmatta och lager. Och som när helgen kommer klär upp sig i krinolin och knogjärn. Flickpop som längtar till USA men som inte kommer längre än till hamnen i Liverpool.

Så långt allt gott. Spontant gillar jag flera av låtarna på skivan. Men mer som stilstudier än för att de är bra på riktigt.

Problemet med Kate Nashs andra platta är istället hennes effektsökeri. Det som var spretigt, roligt och svängigt på debuten Made of bricks blir blir betydligt mer ansträngt nu. Kate Nash försöker prata allvar med oss som hur det att vara ung kvinna 2010 men det bottnar inte riktigt och jag kommer på mig själv med att söka efter Annika Norlins Säkert! i i-poden. De strävar efter lite samma saker men Annika Norlin är skarpt briljant där Kate Nash spottar oneliners och skriker i en megafon.

Kort sagt låter My best friend is you som en platta som pressats fram av en artist som klämts mellan det nyvunna kändisskapets sköldar. Det finns all anledning att tro att Kate Nash höjer klassen lagom till nästa skiva.