Missa Mariposa betyder närmast fjärilsmässa. Men Paula av Malmborg Wards nyskrivna verk hade inte den begränsade exotiska karaktär som namnet kanske antyder. Tvärtom handlade det om förvandling som konst och nödvändighet i en vid och mycket mänsklig mening.

Paula af Malmborg Ward passar dåligt in i den traditionella bilden av en tonsättare. Hon är snarare en musikalisk berättare, och i detta fall förkunnare, som effektivt drar in sina lyssnare som medskapare i den värld hon målar upp.

Karin Klingenstiernas text hade både tydlighetens och dunklets förtecken, en nödvändighet då man vill överlåta åt lyssnaren att upptäcka egna hemligheter.

Det är inte förvånande att musikdramatiken utgör en betydande del av Paula af Malmborg Wards produktion. Och på något sätt trängde detta faktum fram både i de partier kammarkören Pro Musica hade att förvalta och de som Göteborg Wind Orchestra fått sig till del. Riktningen var alltid utstakad, men aldrig självklar. Rummet fanns alltid med i klingande form, möjligt för tolkning och fantasi.

För att ett sådant tonspråk skall fungera krävs emellertid åtskilligt av de medverkande.

Pro Musica har en i bästa mening orkestral körklang. Musten och färgrikedomen kom denna gång till full användning, och då inte bara i Mässan, utan även i några av de körverk a cappella som kören inledde med.

Även dessa ett slags hyllning till förvandlingen som konst och som livshållning. Särskilt framträdande i transkriptionen av Mahlers Die zwei blauen Augen ur Lieder eines fahrenden Gesellen. Men tendensen var densamma i den transkriberade Chopinetyden ur opus 10.

Dirigenten Jan Yngwe hade dessutom den tacksamma rollen att leda Göteborg Wind Orchestra, ensemblen som åter med bravur förvaltar blåsorkesterrepertoaren i Västsverige. Som tonsättaren måste man nästan ha den tilltänkta ensemblen för sina inre öron i skapandeprocessen för att veta hur långt det är möjligt att komma i instrumentalt hänseende. I det som nästan var uruppförande i Hemsjö kyrka kom man i går mycket långt.