Det progressiva 70-talet ekade i Nefertitis väggar i torsdags kväll. Men det var två helt olika konserter. Det var som banden kom ifrån skilda solsystem.

Den Stora Vilan har under några år gjort sig ett namn som liveband. De brukar spela på fester, i parker, i gathörn, ibland tillsammans med andra Göteborgsband som Uran GBG och Lava. Till en början var jag förvånad över att det var så mycket amerikansk boogierock, tankarna gick till Neil Young, The Band och – givetvis – Grateful Dead. Konserten växte successivt, bandets särart blev tydligare och tydligare, med sång både på svenska och engelska, och låtar som vandrade från monoton blues med munspel till suggestiva jam-partier. Musik med en stark kollektiv känsla, alla sju medlemmar var lika delaktiga, och det var lika mycket allvar som värme.

När Coste Apetrea, Tatsuya Yoshida och Ulf ”Rockis” Ivarsson gick upp på scenen blåste värmen iväg långt, långt bort. Yoshida startade solo, jag har sett honom köra samma grej förut, rätt kul, han spelar i galet tempo till förinspelat komp. Den japanska trummisen dyrkar gammal progg, hyllar genren med sitt band Ruins, och han är i Sverige främst för att medverka på en konsert till Lars Hollmers minne. Hollmer, liksom Apetrea, var med i Samla Mammas Manna och även om jag gillar det bandet var det musik som gick vilse i överdriven klåfingrighet. Tio sekunder här och där var bra, när de metalhackade, eller när Apetrea plockade fram en vinnande melodi med elgitarren. Men det fanns inget riktigt samspel, tvära kast som saknade centrum. Kliniskt och kallt.