Det här är en högtidsstund för Göteborgssymfonikernas kör. På en och samma kväll två sådana härliga verk som Carl Nielsens Fynsk Foraar och Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.

Speciellt det sistnämnda kan man ju undra varför det inte framförs oftare. Inte bara på grund av det omedelbart kommunikativa anslaget, med en lyrisk känsla som berör på ett alldeles särskilt sätt och gör att musiken aldrig känns utsliten. Nej, där finns också en genomgripande mänsklighet i uttrycket som gör Förklädd till ett av våra mest genuint folkliga klassiska musikverk.

Det blir ett fint framförande denna kväll som förstärker jubelkänslan och hyllningen till våren i de flödande melodierna. Skådespelaren Henric Holmberg läser textavsnitten mellan de olika satserna på ett sakligt vis som framhäver den rytmiska rörligheten i orden. Det låter fräscht och naturligt helt enkelt och avslutningsraderna om vännen som fri från beräkning placerar sin hand i vår blir märkligt gripande.

Sopranen Kristina Hansson gör en otroligt fin insats i sången om silverglansen över träden; transparensen och den avskalade skönheten i Lars-Erik Larssons tonsättning kommer verkligen fram, det lyriskt svävande tillstånd som ligger närmare visan än den expressiva konsertsalssången. Samtidigt finns förlösningen där i de uttrycksfulla köravsnitten och det märks hur sångarna njuter av att sjunga ut. Ja, det är en fröjd att vara med om.

Tyvärr lyckas inte dirigenten Per-Otto Johansson lika väl med de tre Nielsenverken (förutom Fynsk Foraar framförs även uvertyren till operan Maskarade och konsertstycket En fantasiresa till Färöarna). Orkesterklangen blir litet för luddig och rytmiken aningen för baktung för att den livsbejakande och avklarnade frihetskänslan i Nielsens musik skall komma till sin rätt.

Fast det är fint när barnkören kommer in i sången om den blinde spelmannen, och Brunnsbo musikklasser gör en minnesvärd insats som harmonierar väl med den Nielsenska lättheten.