Kent må ha gått från indieskrammel till folkhemspop, gotrock och nu synt, men de har alltid varit konsekvent trogna sitt uttryck. Har sedan dag ett haft en existentiell ångest som en röd tråd genom hela sin produktion. Lyckats med konststycket att röra sig framåt, samtidigt som de blickat bakåt. Både musikaliskt och tematiskt.

Som liveband har de dock rört sig rätt konstant mot den bredbenta stadiumrocken.

Därför är det någonstans så skönt befriande när bastunga Taxmannen inleder och sätter tonen för resten av konserten. Så härligt att Kent verkligen fullföljer det elektroniska projekt som presenterades på Röd. Vräker på med all tyngd de har , kryddar med sågtandsgitarrer och låter scenen bada i videoprojektioner och starkt ljus. Till och med ordnar en elak electroversion av Vy från ett luftslott – med ett sällsynt rått gitarrparti.

Även om man har haft svårt att köpa Röd och föregångaren Tillbaka till samtiden kan man inte annat än att imponeras av konsekvensen. Av tyngden. Av hur övertygade Kent är om att de är världens bästa rockband och hur den övertygelsen låter dem komma undan med att försöka emulera ett Depeche Mode som överdoserat på industrirock och elektronisk dansmusik.

Förutom en bas som ibland hotar att slå hål på hjärtat och lite väl mycket eko på Jocke Bergs röst lyckas de också ofta skapa den dansfest de är ute efter, vare sig de spelar FF eller Vinter02. Men de lyckas hela tiden kännas farligare och mer tända än på länge.

Kanske för att de i grunden har ett så starkt låtmaterial. Kanske för att den nya inriktningen gett en nytändning.

Kanske de helt enkelt inte längre behöver spela 747 för att bevisa att de rör sig och vi står still.

Orkar man följa med i rörelsen, köper den tunga syntrocken och inte bryr sig om att Isola är underrepresenterad i låturvalet är man bara att lyckönska om man har biljett till någon av de tre följande Göteborgskonserterna.