Sophie Zelmani

Sophie Zelmani har ofta beskyllts för att vara lite väl statisk. Hennes finstämda vuxenpop har känts så väl anpassad till stillsamma stunder med kaffekoppen i handen medan regnet öser ner utanför fönstret. Så väl att hon till och med döpt sin senaste skiva till I'm the rain.

Inget fel i det. Zelmani har hittat sin nisch och gör utan tvekan kvalitetsmusik. Bara lite väl oföränderlig och förutsägbar sådan.

Men inte längre. Som eggade av en gemensam ansträgning att ta sig ur parmiddagsmuzaken har bandet med Lars Halapi i spetsen slipat alla arrangemang och dragit dem till deras extremer.

Inledningsvis är allt sig dock likt. Zelmani – förmodligen också påverkad av sin omvittnade scenskräck – viskar, drunknar nästan av kompet i Interior design. Mumlar lite till publiken och rättar sedan nervöst till kepsen och håret. Ofta.

Sedan börjar det rätt snart att hända grejer. En flyhänt , skramlig surfgitarr skapar oväntad kontrast mot lugnare nummer som fina senaste singeln To be forgiven. Och steg efter steg skapas av de oerhört läckra arrangemangen en dynamik som ger Sophie Zelmani en bredd hon annars saknar. Hjälper, tillsammans med hennes än viskande, än sprött sjungande röst, att forma en liten ficka i tiden där det enda som existerar är sångerna.

Steg för steg slappnar också Zelmani av. Låtar kepsen vara ifred, ler och pratar med publiken. Gungar med när Halapis ylande gitarr ännu en gång bryter av mot det behagliga lunket.

Nej, den där killen längst bak får inte höra sin Dylancover. Men när Zelmani med band lockas ut en andra gång av stormande applåder har vi fått höra en artist som har fått stora repertoar klädd i ny dräkt. En artist som också klarar av att ordna lite spontan känsla i allt det välplanerade med skönt corny presentationer av bandet och som äntligen, kanske, efter 15 år har hittat sin form live.

Det värmer lika mycket som musiken i den kalla marskvällen.

Kalle Malmstedt