Så kom ett av förra årets mest omtalade band äntligen till Göteborg och jag kan inte låta bli att dras ner lite av att vi i publiken får en orkester som befinner i den senare delen av resa och att man är trötta, slitna på gränsen till mätta.

Dessvärre är det en känsla som förstärks när roddarna på scenen plötsligt börjar spela förvandlas till ett rockband. Det sprakar inte direkt av energi kring The Girls och sångaren Christoffer Owens hukar och gömmer sig bakom sitt långa hår. Det är en minst sagt trög start och publiken håller sig avvaktande.

Men snart händer det saker. Laura kommer och det där speciella, sugande Girls-svänget infinner sig. Det som känns lika mycket solbränd hud som återhållen ångest. Christoffer Owens förvandlas från en såsig Evan Dando-lookalike till en inspirerad, engagerad smått fantastisk soulsångare med indie-tröja.

Sedan kan ingenting stoppa The Girls. Basen svänger, trummisen slår perfekt hårt, distinkt, torrt. Gitarrerna kränger och mot slutet av konserten går man från känslig ballad till överstyrt oljud och det är på gränsen till plågsamt men också ytterst romantiskt och väldigt vackert. När sedan hiten Lust for life kommer som sista ordinarie nummer känns den faktiskt nästan störande banal.

När de The Girls kommer tillbaka i augusti har de förhoppningsvis fått vila till sig lite ny energi. Då kan hela spelningen bli fantastisk.